Vildsparris, Asparagus acutifolius, ser mest ut som ett litet otrevligt snår, men det är en trevlig bekantskap som man kan avsmaka direkt, om man hinner före alla dem som skördar knopparna för att sälja.
Den här sparrisen är tunn och smal men smakar sparris och passar utmärkt i en omelett. Man får studera bilden noga för att upptäcka den långa smala sparrisknoppen. Av Lennart Ekman
e-post: lennartekman@hotmail.com
Smällglim, Silene vulgaris, är en av många silenearter. Man känner igen dem på den uppsvällda blombasen där smällglim tar priset. Silenos var en av Bacchus följeslagare, en mycket onykter farbror med stor mage. Linné hade humor när han döpte växter. Späda blad av smällglim kan man också blanda in i sin omelett. Collejos är det spanska namnet.
Den gula lejonsvansen, Phlomis lychnitis, lyser upp vägkanterna. Undersidan på bladen är ulliga så ett annat namn är ullört. På spanska heter lejonsvansen bl a candilera som syftar på att bladen förr kunde användas som veke i oljelampor.
En större rosa variant är jerusalemsalvian, Phlomis purpurea, som man förr använde som diskborste. Tack, Ingrid och Rune Sandberg för bilden. När vårens ymniga regn hade gjort sitt, var markerna ett hav av blommor. Vi beundrade en matta av vitkämpar, Plantago lagopus, som vi oftast kallar groblad. Plantago betyder fotsula och man trampar ju ofta på vitkämpar på stigarna. I Afrika och Asien kallade man växten Den vite mannens fotspår. Europeer var de enda som hade slag på byxorna och där samlades frön som sen spreds.
Lagopus betyder hartass och visst kan man se att blommorna liknar tassar.
