Från demokratiseringen till krisen. En finansiell berg- och dalbana. Spaniens ekonomi har på bara några årtionden gått från sorgebarn, till framgångssaga och tillbaka till sorgebarn, för att sedan sakteliga börja att stabilisera sig igen.
I detta nummer av Svenska Magasinet ska vi ta en titt på alla upp- och nedgångar som präglade slutet av 1900-talet och fram till där vi är idag.
Efter diktatorn Francisco Francos död år 1975 började Spanien att återgå till demokrati. Det första valet fria valet sedan 1936 hölls 1977 och året därefter skrevs grundlagen om så att landet förvandlades till en konstitutionell monarki liknande andra europeiska länder, som exempelvis Sverige. Denna förändring gjorde att Spanien blev allt mer integrerat i den europeiska gemenskapen och ekonomin kunde börja växa.
1982 hölls det tredje valet sedan demokratiseringen och med ett valdeltagande på drygt 80 procent vann socialistpartiet PSOE en jordskredsseger. De skulle sedan komma att ha makten i 14 år fram till 1996. Den nya premiärministern hette Felipe Gonzalez och under hans ledning genomförde Spanien en rad reformer som ökade medborgarnas rättigheter och införde fri skolgång för alla som var 16 år eller yngre. Han drev även på för att Spanien skulle gå med i EEG – Europeiska ekonomiska gemenskapen – och att man skulle förbli en medlem av NATO. Han fick som han ville i båda frågorna
Spanien går med i EU
Även om det periodvis fanns en tydlig utveckling även under Francoåren, framförallt mellan 1959 och 1974 när infrastrukturen och sociala tjänster förbättrades, så släpade man klart efter övriga västeuropa. Utbildning var mycket begränsad, kvinnor var i stort sett helt exkluderade från arbetsstyrkan och den nästan helt privatiserade sjukvården var otillgänglig i stora delar av landet.
PSOE vann valet 1982 med en jordskredsseger och partiledaren Felipe Gonzalez blev premiärminister. Förutom att gå med i EEG såg Spanien till att fortsätta vara en medlem av NATO efter Francos död. Spaniens tidigare valuta – Pesetan.
1986 gick Spanien och grannlandet Portugal med i EG, som 1993 blev dagens EU, och blev därmed de elfte och tolfte medlemsländerna i unionen. Vid denna tidpunkt var unionen mer än något annat en handelsunion och de förbättrade möjligheterna till handel med övriga kontinenten blev mycket viktiga för att Spanien skulle ta nästa steg ekonomiskt. När man gick med var arbetslösheten hög – ungefär 18 procent – och landets BNP var bara 71 procent av genomsnittet i unionen. När man nu fick tillgång till den enskilda marknaden, samt visst ekonomiskt stöd från andra länder, kunde man börja att komma ikapp resten av västeuropa.
Den spanska befolkningen såg positivt på inträdet och hoppades att det skulle få fart på landets ekonomi. De fick som de hade hoppats. Ekonomin gick nu från att vara sluten till att öppnas upp mot omvärlden. Samtidigt som inhemska företag kunde sälja utomlands fick de konkurrens från områden utanför gränsen som gjorde marknaden mer varierad. Industrin moderniserades. Infrastrukturen byggdes ut och blev bättre. Landets BNP ökade. Och de offentliga skulderna krympte och blev mer hanterbara. Sedan inträdet har Spanien varit en drivande kraft i den europeiska gemenskapen.
90-talet – tillbaka ner och sedan upp igen
När 1980-talet hade kommit till sitt slut och 90-talet tog sin början drabbades Spanien, precis som större delen av västvärlden, av en påtaglig ekonomisk kris. En kombination av 90-talskrisens lågkonjunktur och en stel arbetsmarknad under den socialistiska regeringen gjorde att arbetslösheten åter började växa markant i landet. Men trots en skakig början skulle Spaniens 90- och 00-tal komma att sammanfattas som en succé.
I valet 1996 förlorade PSOE makten och istället fick det då relativt nybildade konservativa partiet Partido Popular (PP) för första gången styra i Spanien. Under den nya premiärministern José María Aznar genomfördes flera reformer för att öppna upp arbetsmarknaden och dra ner på statens inblandning i den. Konsumenter fick större förtroende för landets företag och privat konsumtion ökade som aldrig förr. En devalvering av den dåvarande valutan Pesetan innebar att spanska produkter blev mer konkurrenskraftiga på exportmarknaden. När millenieskiftet närmade sig var den ekonomiska tillväxten i Spanien stark. Värdet på bostäder började öka. Och även om arbetslösheten var fortsatt ganska hög, så hade man lyckats vända trenden och fler och fler personer återvände ut i arbete.
Spanien framstod under denna tid som något av en ekonomisk ledstjärna då landet hade lycktas undvika den nolltillväxt som präglade andra stora EU-länder, som Frankrike, Tyskland och Italien, vid denna tid. Istället låg Spaniens tillväxt under 90-talets avslutade år stabilt omkring 3 procent, under vissa toppar till och med en bra bit över.
Det nya årtusendet
Under de första åren av 2000-talet fortsatte Spanien sitt arbete med att komma ikapp resten av Europa som hade kunnat inledas i och med inträdet i EU 1986. Gapet till de största samarbetspartnerna inom unionen minskade och minskade. För ett ögonblick ansågs Spaniens ekonomi som en av unionens allra mest dynamiska och drog under kortare perioder till sig mer utländska investeringar än Frankrike och Tyskland. Med ett större perspektiv kunde man även se att Spanien, tillsammans med Frankrike, var de två OECD-länder där inkomstklyftorna minskat mest mellan mitten av 80-talet till mitten av 00-talet. Kvinnornas roll på arbetsmarknaden var nu dessutom betydligt mer modern än tidigare. På 1970-talet bedömdes kvinnorollen se ut ungefär som den gjorde på 1930- och 40-talen i jämförbara länder för att nu ligga på samma nivå.
Under 1990-talet förbättrades Spanien på flera sätt. Infrastrukturen byggdes ut. Bland annat med snabbare tåg som AVEs Talgo 350. Under krisen på 2000-talet slutade nya bostäder att byggas. Ibland mitt under pågående arbete. Som här i A Coruña.
År 2006 hade bostadspriserna ökat med i genomsnitt 100 procent på ett årtionde och nya bostäder byggdes i en aldrig tidigare skådad takt. Spanien gick med i EMU 1999 och under 2000-talets första år skapades fler jobb i landet än i övriga euroländer tillsammans. Det var även under denna tid som Spanien på allvar blev en av världens starkaste turistmagneter så flera av dessa jobb kom till inom serviceindustrin.
Ingenting varar för evigt – nästa kris är ett faktum
2008 kom nästa finanskris. I USA hade överdriven spekulation på bostadsmarknaden, bland andra faktorer, lett till en krasch som fick svallvågor över hela världen.
Spanien drabbades mycket hårt av detta. Bostadsbubblan exploderade, nya hus slutade att byggas och arbetslösheten växte oerhört snabbt. Ekonomin krympte vilket gjorde att statens intäkter minskade och dess skulder blev större.
2010 hamnade Spanien mitt i den så kallade Eurokrisen då de ökade ekonomiska bekymren såg ut att göra det omöjligt för landet att betala sina skulder. 2012 var arbetslösheten på rekordhöga 25 procent och landets då fjärde största bank, Bankia, bad om 19 miljarder euro för att rädda sin verksamhet och sina 12 miljoner kunder. Det blev den största räddningsaktionen för en bank i landets historia. Senare samma år bad den spanska regeringen om 100 miljarder euro från de övriga EMU-länderna för att kunna rädda landets bankväsende.
Efter årtionden av uppgång hade Spaniens ekonomi kollapsat och istället för att vara en ledstjärna för andra EU-länder sågs landet, tillsammans med andra krisande nationer som Grekland, Irland och Italien, som en belastning.
Sedan 2013 har man kunnat lägga den djupa lågkonjunkturen bakom sig och tack vare stora reformer för att strama åt ekonomin har den börjat att växa igen. Under de kommande åren var arbetslösheten dock kvar på väldigt höga 22 procent och tillväxten var i stort sett noll. Från 2015 har båda siffror börjat förbättras och vissa källor uppger att tillväxten för 2024 var på imponerande 3,1 procent. Spåren av krisen kanske mest syns på Spaniens arbetslöshet. Även om den är långt ifrån krisårens katastrofsiffror låg den under första kvartalet i år över 11 procent.
