Våld och vandalism tar sig många uttryck i vårt moderna samhälle. En lekplats för barn i parken Parque Litoral i Málaga bränns ned. Och det är inte första gången. Vilka värderingar har dessa individer som utför sådana våldsgärningar? Det har kostat skattebetalarna 280.000 euro för att återställa lekparken i Málaga. Av Ola Josefsson

En 87-årig kvinna i Helsingborg visade civilkurage och försökte stoppa ett gäng ungdomar från att sparka ihjäl en liten hund. Då blev hon nedslagen och överöst av sparkar. ”De blev brutala och sparkade på mig tills jag började blöda”, säger kvinnan om händelsen. (HD 17/11).
Kristdemokraterna har ett krav sedan 2005 om en civilkuragelag. Men moral kan inte ersättas av lagar. Dåliga normer och skadliga värderingar kan varken bekämpas med förbud eller pengar. Vi kan bara konstatera att vi står inför djupgående och långsiktiga värderingsförändringar.

Jag har precis läst boken ”Den övermodiga beskyddaren” av Patrik Engellau och Thomas Gür som beskriver hur välfärdsstaten underminerar det civila samhället och urholkar dygderna. Välfärdsstatens ambition är att ta över ansvaret för våra liv från oss själva, familjen och det övriga civila samhället.

Samtidigt kan vi konstatera att det civila samhället rycker in vid ekonomiska kriser som i Spanien. Världens äldsta institution, familjen, blir räddaren i nöden för många människor i kris. Jag läser allt fler artiklar i den spanska dagspressen dessa dagar om hur far-och morföräldrar spelar en allt större roll för sina barn och barnbarn.

Enligt rapporten Unión Democrática de Pensionistas y Jubilados de España (UDP) lägger 40,4 procent av de spanska pensionärer delar av eller hela sin pension på att ge ekonomiskt stöd till familjen. Enbart i provinsen Málaga handlar det om 75.100 pensionärer som kommer till undsättning för att hjälpa sin familj att överleva krisen.

Barnen har blivit arbetslösa, det ekonomiska stödet från staten räcker inte till för att betala hypotekslån på bostaden varför de har blivit tvungna att flytta hem till sina föräldrar.

När välfärdsstaten inte fungerar tillfredsställande så träder det civila samhället in. Det bygger på värderingar, känslor och kärlek. Far-och morföräldrar hjälper sina barn och barnbarn så gott de kan. ”Det bygger på kärlek och tillgivenhet. Jag gör allt för mina barn och lite till”, säger en pensionär.
En annan pensionär som är änka berättar i en artikel om den 29-årige sonen som är arbetslös trots akademisk utbildning. Förutom sonen tar hon hand om svärdottern plus två barnbarn. ”Det är mycket smärtsamt för en mor att se sin son i en sådan här situation”.

Vissa är kritiska till dagens konsumtionssamhälle som lockar till impulsköp idag för att sedan betalas av i morgon. Det är ett samhälle där välfärdsstaten har underminerat det civila samhället och urholkat dygderna. Det blir den äldre generationen som blir räddaren i nöden för den yngre generationen som är ett offer i välfärdsstaten där även korruptionen plågar landet på grund av misskötsel av politiker och bankmän.

Vi ser även den omvända situationen. Hur barnen tar hem sina föräldrar från vårdhem. Det genomsnittliga priset på ett vårdhem i provinsen Málaga ligger på 1.600 euro i månaden. Många arbetslösa familjer väljer att ta hem sina föräldrar. Hemvården bidrar på så sätt till familjens inkomst. Vårdplatsen på ett hem täcks i regel av pensionen på 600 euro plus socialbidraget, Bienestar Social, på 500 euro samt att barnen bidrar med 500 euro.

Det är raka motsatsen mot den oövervinnerliga välfärdsstaten som vi svenskar har blivit hjärntvättade med. Skulle Sverige klara Spaniens kris och hittar vi några likheter? Vad har Spanien med Sverige att göra?

Flera spanska regeringar sedan 80-talet har haft Sverige och den svenska välfärdsstaten som exempel. Oändliga medborgerliga rättigheter men inga medborgerliga skyldigheter. Medborgarna har tagit välfärdsstaten på orden och förväntat sig att dess löften skulle infrias efter bokstaven. Men välfärdsstaten räcker inte till. Trenderna i samhället förskräcker.

På fasaden till Uppsala Universitets aula står skalden Thomas Thorilds ord från 1794: ”Tänka fritt är stort, men tänka rätt är större”. Citatet är hämtat från hans skrift ”Rätt, eller alla samhällens eviga lag”. I den tar Thorild avstånd från sin tidigare entusiasm för den franska revolutionen och Jean Jaques Rousseaus idéer om friheten. Istället menar han att det är viktigare att söka det rätta.

Så var det fram till 1970-talet. Då slog postmodernismen igenom som överordnad filosofi på universitet och i kulturlivet. Postmodernismens grundtes är att det inte finns några objektiva sanningar vilket gör att den nya generationen har förlorat tron på detta. Istället satsar man på individuella projekt, och jakten efter nu-upplevelser.

”Människor tänker i flock och blir tokiga i flock, men återfår sitt förnuft endast långsamt och en i taget”, skrev den skotske författaren Charles Mackay. Det är så det måste börja.

Hederlighet, sparsamhet, arbetsamhet och hänsynsfullhet måste åter komma till heders.