Samtidigt som attentatet i Paris mot vänstertidningen Charlie Hebdo utförde islamistmilisen Boko Haram flera attentat och det talades om tusentals döda. Det var inte svårt att se vilka som fick uppmärksamheten. Några minnesstunder, vackra och känslosamma tal efter att tusentals människor varav flera barn hade avrättats i Nigeria fick vi inte höra. I stället fick omkomna anarkister uppmärksamheten de som bidrar till antisemitiska hatbrott. Av Ola Josefsson

Föregångaren till Charlie Hebdo var satirtidningen Hara-Kiri som förbjöds i Frankrike. Den 16 november 1970 hade Hara-Kiri raljerat och kommenterat den pensionerade franske presidenten Charles de Gaulles död i Colombey-les-Deux-Églises som inträffat en vecka efter en stor diskoteksbrand där 146 omkom: ”Tragisk bal i Colombey: En död”. Den respektlösa rubriken satt av ansvarslösa anarkister blev för mycket i Frankrike och regeringen stoppade tidningen.

Redaktionen startade en vecka senare Charlie Hebdo där Charlie skulle vara en hänvisning till Charles de Gaulle. Satirtidningen skulle knappast bli känd för att håna Frankrikes vänsterintellektuella politiska och kulturella etablissemang. Deras hån har i stället riktats mot Katolska kyrkan, de har hånat och förlöjligat Muhammed och även den judiska religionen i en tid av växande antisemitism.

Bara tre veckor efter terrorattentatet mot en judisk kosherbutik i Paris hölls minnesstunder på 70-årsdagen av befrielsen av Nazitysklands koncentrationsläger Auschwitz. Här talades det om religiösa skolor – utan att precisera vilka – som förespråkar antisemitism.
Enligt en rapport (EU-organet FRA) från 2013 som redovisar statistik över antisemitiska hatbrott och vilka som oftast fällde ”negativa yttranden om judar” så var det vänsterextremister. När frågan gällde fysiskt våld och hot var det däremot oftast extrema muslimer som låg bakom.

Jag läste nyligen en intressant text av idéhistorikern och debattören i etik och rättsfrågor, Lars F Eklund, att offer för terrorattacken i Paris skulle begravas i stadens Pantheon. Det verkar logiskt, skriver Eklund. I Pantheon ligger även kristendomshataren, elitisten och rasisten Voltaire. Här ligger också Jean-Babtiste Marat som krävde att Ludvig XVI och Marie-Antionette skulle dö. Marat var arkitekten bakom skräckväldet som dödade tusentals och som gett Europa begreppet terror.
”I riktig satir hör man dessutom själv till det sammanhang som kritiseras” skriver Eklund och jag kunde inte ha sagt det bättre. Extrema muslimer och anarkister – sannerligen en brokig samling som alla söker uppmärksamhet.

Spaniens motsvarighet till Charlie Hebdo är El Jueves som föddes 27 maj 1977 och som vid flera tillfällen hånat kungahuset. Kanske någon minns 2007 då tidningen publicerade sexkarikatyrer på nuvarande kungaparet Felipe VI och Letizia och tidningen fälldes i domstol för kränkning.
Ifjol planerade satirtidningen håna don Juan Carlos som överlämnar en stinkande och skitig kungakrona till Felipe. Ägarna valde i stället att publicera en teckning på vänsterpopulisten Pablo Iglesias med rubriken ”en stjärna är född”…

Spanien är ett land som har drabbats av terror sedan slutet av 1960-talet då vänstergerillan ETA och GRAPO inledde sin väpnade kamp med över 850 offer. Spanien har god kunskap i terrorismens verklighet på ett helt annat sätt än exempelvis Sverige. Säkerhetstänket är påfallande.
Den som noggrant följer nyhetsflödet i Spanien ser ganska snart hur ofta säkerhet nämns. Det är också något som det pratas om bland Spaniensvenskar. Nio av tio jag talar med uppger att det känns tryggare och säkrare att gå hem från krogen sent en kväll i Spanien än i Sverige.

Säkerhetstänket kommer i konflikt då öppenhet diskuteras och Spanien får ibland motstå kritik. Länder som gärna pekar finger på Spanien är Sverige. Det gäller i synnerhet situationen i de spanska enklaverna i Nordafrika och lagen om allmän säkerhet som i svensk media har döpts om till munkavlelagen. Kritikerna menar att lagen inskränker på demonstrationsrätten och rätten att yttra sin åsikt offentligt.

Trångboddheten i Ceuta och Melilla verkar en del vara helt ovetande om. Att sätta sig in i situationen tycks vara komplicerat för vissa då Spanien är det enda land i Europa som har enklaver i Nordafrika. Enorma flyktingströmmar, droghandel, fundamentalism, terrorhot och människosmuggling tillhör vardagen. Situationen beskrivs som ohållbar och Spanien får ständigt försvara sin politik att de följer lagen om de mänskliga rättigheterna.

Cecilia Malmström, tidigare EU-kommissionären för inrikesfrågor, är en av de som riktat hårdast kritik mot hur Spanien hanterar flyktingsituationen i Ceuta och Melilla. När Spanien inbjöd doña Malmström att besöka enklaverna så tackade hon nej och angav tidsbrist. Så intresserad var hon av att skaffa sig en egen bild av verkligheten. Till slut tvingades hon resa till Madrid för att träffa den spanske inrikesministern.
Spanien känner säkert stor trygghet i att Greklands Dimitris Avramopoulos sedan november 2014 är EU-kommissionär med ansvar för inrikesfrågor. Grekland är lika utsatt för flyktingströmmar som Spanien och Avramopoulos väntas ha bilden klar för sig.

Vi talar om två spanska enklaver i Nordafrika som också är EU:s södra gräns mot muslimska länder. De flesta som tillhör samhällsordningen islam är inte terrorister. Men det går inte att komma ifrån att de flesta terrorister tillhör islam med jihadism som dess väpnade uttryck. Det finns många varianter men alla förenas av idén att religion och politik är ett.