För varje dag blir det allt svårare att förklara den spanska verkligheten. En ostoppbar politisk korruption, katolska kyrkan med ett antal pedofilfall som har hemlighållits, personal i ett kvinnofängelse som utnyttjat interner sexuellt, 700.000 spanska ungdomar – den nu världsberömda ”generación ni-ni” – som varken vill studera eller arbeta men som har blivit tv-såpa. De vill hellre ägna sig åt botellón och cannabis Av Ola Josefsson

Och så har vi det kontroversiella historiska minnet och Francostyret som är bra att ta till när fokus ska flyttas från en ekonomi i kris. Att välja en oberoende synvinkel i dagens Spanien är inte lätt då det mesta kretsar kring politik eller politiska utspel, höger eller vänster, konservatism eller socialliberalism.

Ett inbördeskrig klyver befolkningen i två läger, de som stöder segraren och de som stöder förloraren. De vindar som blåser i Spanien för närvarande anklagar Francosidan för brott mot de mänskliga rättigheterna. Det som inte nämns är att republikens anhängare, som har fått ikonstatus, också begick massmord och enligt ansedda historiker anses vara de som startade oroligheterna redan 1934.

Den bittra konflikten mellan gårdagens Spanien och nutidens Spanien har blivit marknadsföringsstrategi. De styrande politiker som skulle hjälpa dem som lider mest av den ekonomiska krisen, för dessa är inte Franco död. Francostyret är en ypperlig konflikt att blåsa liv i när den spanska ekonomin har drabbats av härdsmälta.

Den senaste tiden har vi kunnat läsa om hur tusentals personer, främst representanter från det socialistiska partiet PSOE, vänsterpartiet IU, fackföreningar och kulturarbetare med politiska förtecken däribland filmregissören Pedro Almodóvar, författaren Almudena Grandes och poeten Marcos Ana demonstrerat mot straffriheten för Francostyret och till stöd för domaren i Audiencia Nacional, Baltasar Garzón.

På plakaten vid de republikanska röd-gul-lila flaggorna syntes parollerna ”Contra la impunidad del franquismo”, Mot straffrihet för Franco, och ”Gürtel+fascistas 1 – justicia 0”, Gürtel+fascister 1 – rättvisa 0. Dessutom hördes röster ”nej till straffrihet”, och ”vi måste förbjuda PP” (konservativa Partido Popular, red. anm.).

Undersökningsdomaren Baltasar Garzón hotas av åtal, anklagad för att medvetet ha brutit mot spanska amnestilagar från 1977, när han inledde undersökningar om vad som hänt offren under Franco-regimen. Domaren vid Högsta Domstolen, Luciano Varela, påminner att man inte bara men alltid är beroende av lagen, och inte kan ignorera amnestilagen, Ley de Amnistía 46/1977, som dessutom är en demokratiskt antagen lag.

Det var i oktober 2008 som Baltasar Garzón beslöt att inleda en brottsundersökning om händelser under det spanska inbördeskriget 1936-1939 och under Francisco Francos regering 1939-1975. Baltasar Garzón kom fram till att 114.266 personer hade fallit offer för påtvingade försvinnanden från 17 juli 1936, då Franco gjorde uppror mot den republikanska regeringen, till december 1951.

För att någon ska kunna ställas till svars för sina handlingar under Francoregimens hårda år, bör personen vara i livet. Exakt vilka personer som ska ställas till svars för ”de kriminella handlingarna” får vi inte veta. Om nu rättvisan ska ha sin gång bör ju dessa vara i livet och ha möjlighet att försvara sig, så är ju rättvisans gång.

För att börja i rätt ände borde amnestilagen från 1977 omprövas. Något som FN:s människorättskommitté och FN:s kommitté mot tortyr har gjort Spanien uppmärksamma på.

För närvarande är amnestilagen från 1977 en realitet vilket även en undersökningsdomare som Baltasar Garzón måste inse och rätta sig efter. Baltasar Garzón, som tidigare var parlamentskandidat för de spanska socialisterna, försökte få Chiles exdiktator Augusto Pinochet utlämnad till Spanien tidigare. Garzón driver en politisk agenda mot högerdiktatorer medan blodtörstiga vänsterdiktatorer har gått fria.

Samtidigt kan vi konstatera att en tidigare Francominister har avlidit, 89 år gammal. Ingen mindre än Juan Antonio Samaranch, mannen som moderniserade hela den olympiska rörelsen, och satte Barcelona på den olympiska kartan. Francos tidigare sportminister Juan Antonio Samaranch sörjs av en hel idrottsvärld.