Den 14 april var det dags igen. Det hölls manifestationer för att införa den Tredje republiken. I år var uppslutningen något större än tidigare, om orsaken till det var påstådda skandaler med kopplingar till kungahuset eller ett allmänt missnöje i krisens spår låter vi vara osagt. Det är bara att ta en titt i backspegeln för att konstatera att republikens anhängare inte har något att vara stolta över. Av Ola Josefsson
Skandaler som har skakat det spanska kungahuset det senaste året har gjort att motståndare till monarkin har fått vatten på sin kvarn och i stället propagera för ”Tredje republiken”. Det handlar om ett 50-tal organisationer som Förenade vänstern, Izquierda Unida.
”Det spanska folket behöver inte monarkin juancarlista” är ett annat av ropen som hörs. Det kommer från den spanska falangen. Förenade vänstern är alltså inte ensamma om att höja rösten för monarkins avskaffande. Det gör även den spanska falangen. I det här fallet så går vänstern, fascister och falangister hand i hand. De håller takten.
”Spanska folket behöver inte en monarki som drar nytta av skatter som betalats av arbetslösa, vräkta eller pensionärer” skriver spanska falangen på sin webbplats. Orden kunde jag lika gärna ha kunnat läsa på en vänstersida. Falangisternas och vänsterns slagord mot monarkin är lika.
Argumenten för monarkins avskaffande som republikens anhängare för fram är påstådda skandaler och i synnerhet den misstänkte men ännu inte dömde Iñaki Urdangarin som ska ha förskingrat statliga bidrag. Vänstern använder ett samhällsproblem som slagträ. Att även arbetslösa jobbar svart, politiker med hemliga konton, korrumperade kommunalpampar, fackpampar som lyft stora avgångsvederlag från fejkade företag som aldrig existerat, nämns inte. Listan kan göras hur lång som helst i Spanien där en fjärdedel av eurozonens 500-eurosedlar är i omlopp vilket tyder på en omfattande svart ekonomi.
Kanske borde det vara en god idé för republikens anhängare i Spanien att kasta några blickar mot republikerna Italien och Argentina. Republikens fans i Spanien tror att allting löser sig bara monarkin ersätts av en frisk och modern republik. I det sydeuropeiska landet Italien blev nyligen Giorgio Napolitano, 87, omvald för en ny sjuårsperiod eftersom de politiska blocken inte kunde enas om ny president. Och i republiken Argentina är president Cristina Fernández de Kirchner indragen i en korruptionshärva.
Läste nyligen en intervju i Kungliga Magasinet med företagsledaren och entreprenören Jens Spendrup. Han beskriver kungafamiljens stora PR-värde och dess anrika historia. Ingen president kan konkurrera med detta menar Jens och syftade då givetvis på det svenska kungahuset.
Liknande tongångar hörs från Spanien även om andra hävdar motsatsen. Undersökningen från Barómetro del Instituto Elcano i december visar att den spanska drottningen doña Sofia följt av kungen och kronprinsen hamnar i topp över vilka personligheter som enligt spanjorerna skapar den bästa bilden av Spanien utomlands. De spanska kungligheterna placerar sig före politikerna kan tilläggas.
Kritiker och republikanhängare får säga vad de vill men det är fascinerande med monarkier som vilar på gammal historia. Sveriges och Spaniens historia är dess kungar och drottningar. Hur skulle världsbilden sett ut om inte den spanska drottningen Isabell av Kastilien bidragit ekonomiskt till Christofer Columbus resa?
En kung eller drottning står även utanför partipolitiken. Med en president är det annorlunda då denne representerar ett politiskt parti. Kungafamiljer är inte tyngda av partipolitik. Dessutom är monarkin billigare.
I Finland kostar presidentvalskampanjen vart sjätte år 350 miljoner SEK (presidentvalet 2006). Utslaget på sex år blir det 58 miljoner SEK per år som de finska skattebetalarna får betala, det är mer än det svenska kungliga apanaget. Lägg till presidentens och presidentadministrationens löpande årliga utgifter, 120 miljoner SEK/år. Medan monarkin kostar svenska skattebetalare 50 miljoner SEK/år kostar republiken finska skattebetalare 178 miljoner SEK/år.
Det spanska kungahuset, Casa del Rey, är Europas billigaste kungahus både till totalsumman och per antal invånare enligt en studie som den belgiske professorn Herman Matthjis i Bryssel har gjort över kostnaderna för Europas kungahus.
Slår man ut kostnaderna per antalet invånare blir det engelska kungahuset ett av de minst kostsamma på motsvarande 7,38 kronor per år och invånare medan Luxembourg, som är billigast totalt, toppar listan på motsvarande 171 kronor per invånare och år. Det svenska kungahuset förblir dock fortfarande tredje billigast. Billigast med båda mått är det spanska kungahuset med 1,87 kronor per medborgare och år.
Till sist kan vi bara konstatera att republikens anhängare i Spanien inte har något att vara stolta över. Vid två tillfällen har landet varit republik. Vid den första republiken 1873 och 1874 lyckades man med konststycket att avverka fyra presidenter på elva månader. Nästa gång utvecklade sig den andra republiken 1931 till 1936 till ett blodigt inbördeskrig efter ”bolsjeviseringen” av socialisterna som leddes av Largo Caballero eller som tidningen El Socialista skrev den 3 januari 1934: ”Endräkt? Nej! Klasskamp! Hata den kriminella bourgeoisien till döds!”
