Det spanska kungaparet don Felipe de Borbón VI och doña Letizia har vuxit in i sina roller på ett föredömligt sätt. Den 2 juni ifjol meddelade kung Juan Carlos I att han skulle abdikera. En vacklande hälsa med ständiga höftledsoperationer, trötthet och en längtan efter förnyelse gjorde att 76-årige Juan Carlos kastade in handduken. Av Ola Josefsson
Den 19 juni ifjol hölls ceremonin i kongressen med efterträdaren Felipe VI. Don Juan Carlos var inte på plats. Han ville inte stjäla uppmärksamheten. Strålkastarljuset skulle i stället riktas mot Felipe VI. Skiftet på den spanska tronen beskrevs av en del som att monarkin skulle räddas, även om den förklaringen just nu känns överdriven.
Även den som bekänner sig vara republikan har nog svårt att inte tycka om kungafamiljen när man ser kungen och drottningen tillsammans med lillsessorna Infantas Leonor och Sofia de Borbon y Ortiz.
Efter ett år med kung Felipe VI är det färre spanjorer som ser monarkin som ett problem. Den spanske monarken mycket tydlig under sitt tal i parlamentet. Öppenhet och krafttag mot korruption var ledorden. Dessutom började Felipe VI sitt första år som Spaniens kung med att sänka sin lön med 20 procent.
Kung Felipe VI berättade under talet sin avsikt att kungahusets räkenskaper skulle granskas av Riksrevisionen och bli offentliga. Medlemmar av den kungliga familjen ska inte heller engagera sig i privata eller andra bisysslor.
I juni kom det modiga beskedet från kungen att systern, prinsessan infanta Cristina, blir fråntagen sin titel duquesa eller hertiginna av Palma de Mallorca. Hon har två skattebrott hängande över sig och riskerar fängelse i ”Noós-härvan” där hennes man är huvudman.
Månaden dessförinnan talade kung Felipe VI i Frankrikes nationalförsamling i samband med det tre dagar långa statsbesöket i Frankrike. Han fick stående ovationer från republikens företrädare, precis som sin far som talade här i oktober 1993. Han påminde om sin far när han med mod och beslutsamhet sa:
”Låt oss säga det högt och tydligt: vi tänker inte böja oss för mördarna, jihadisterna kommer inte att vinna över oss, vi kommer aldrig att ge upp vad vi är”.
I talet som varade 20 minuter, och som kungen höll på franska, mindes offren vid det senaste terrorattentatet i Paris. Felipe VI uppmanade också Europas länder att arbeta för ett enat, demokratiskt och välmående Europa. ”Ett enat Europa är nödvändigt för utvecklingen och välfärden i våra samhällen”.
Felipes första år som kung har kännetecknats av en viss turbulens i det spanska offentliga och politiska livet. Spaniens tvåpartisystem på landsbasis har fått sig en tryckare av protestpartier och de två stora har förlorat 30 procentenheter i väljarstöd.
Kungen får även överraskande goda vitsord från Podemos och partiledaren Pablo Iglesias som rör sig i fältet mellan den antikapitalistiska vänstern och socialdemokratin. I stället för att resa krav på att landets statschef ska godkännas av landets invånare har Iglesias bara goda ord att säga om don Felipe och tillägger att spanjorerna skulle rösta ”ja” eftersom han väcker en ”enorm sympati”. Sedan 1978 har Spanien en parlamentarisk regering under en konstitutionell monarki.
Kung Felipe VI vill modernisera monarkin. Under kungens tal ifjol fanns inga religiösa symboler bara för att bekräfta den sekulära staten. Kungen refererade inte till Gud och det hölls inte heller någon minnesstund.
Stödet för monarkin har stärkts under det senaste året. 81 procent av spanjorerna ger sitt stöd till kungen. Det visar en färsk undersökning från Metroscopia på uppdrag av El Pais. En annan undersökning visar att betyget har ökat från 3,72 till 4,34.
Vid statsbesöket i Frankrike sa den franske premiärministern Manuel Valls att ”kung Felipe VI är en garanti för enheten i Spanien”. Jämfört med sin far är Felipe VI mer diskret i politiska frågor. Han är mer försiktig med uttalanden som stör den politiska debatten. Kungen väger sina ord och kan komma med tankeväckande uttalande, han visar mod och beslutsamhet.
En tydlig tankeställare fick Kataloniens president Artur Mas som tidigare har påtalat Spanien som en fiende till Katalonien. ”Ingen i Spanien i dag är motståndare till någon” sa Felipe VI i sitt jultal.
Samtidigt är kungen konsekvent. Under sitt första år har han besökt Katalonien fyra gånger vilket tycks ha sänkt tonen i regionens anspråk att bli självständigt. Kungen, som talar katalanska, publicerade även ett officiellt brev där han uppmanar befolkningen att inte vidga klyftan och göra såren djupare.
Don Juan Carlos beskrivs helt rätt som demokratikungen i samband med övergången från det auktoritära styret med Franco. Juan Carlos anseende ökade ytterligare i samband med militärkuppen 1981 där han visade mod och beslutsamhet.
I 39 år var don Juan Carlos statschef och kung. Något pensionärsliv har det inte blivit.
Flera officiella besök i Sydamerika utöver ett dussintal andra uppdrag som har givit upphov till tal, tacksamhet och hyllningar. Och doña Sofia har synts vid ett trettiotal officiella tillställningar av kulturell karaktär sedan hon ifjol sa ”nu är det din tur att ta över” till doña Letizia som får mycket beröm för sina retoriska färdigheter.
När drottningen syntes i en sagolik vacker vinröd klänning vid statsbesöket i Frankrike kom en träffsäker kommentar: ”Vinröda Letizia vinner årets kungliga stilrace. Vackrare har hon aldrig varit”.
google_ad_client = ”ca-pub-4108016601726900”;
google_ad_slot = ”4324319218”;
google_ad_width = 728;
google_ad_height = 15;
