Spanien ska välja väg och går till val. Fyra politiska val inom loppet av fem veckor. Den aktade författaren Arturo Pérez-Reverte är mycket kritisk till utvecklingen i Spanien som är på väg att rivas på grund av okunnighet, oansvar, arrogant flärd och bekväm likgiltighet. Av Ola Josefsson
På Twitter: @JosefssonOla
Allmänna val väntar Spanien 28 april efter att landets svagaste regering i modern tid med endast 84 mandat i kongressen den 15 februari utlyst nyval. Pedro Sánchez har aldrig lyckats vinna ett demokratiskt val. I stället kom han till makten efter att ha fått igenom en misstroendeomröstning den 30 maj 2018 mot den sittande högerregeringen på grund av ständiga oegentligheter och korruptionsskandaler.
Pedro Sánchez och PSOE fick stöd av det vänsterorienterade protestpartiet Unidos Podemos samt av regionalistiska partier i Navarra, Baskien och Katalonien. Tillsammans fick de tillräckligt med mandat för att fälla PP-regeringen.
För att PSOE skulle få budgetstöd tidigare i år var de tvungna att backas upp av katalanska separatistpartier. Men de gav PSOE kalla handen. Brottsåtalade katalanska politiker sitter häktade för uppror, förskingring av allmänna medel, för brott mot grundlagen och utlyst en olaglig folkomröstning om Kataloniens självständighet. Rättegången inleddes i mars månad. I separatisternas enögdhet upprepas mantrat; politiska fångar.
Sánchez å sin sida står mer isolerad än någonsin efter att ha utsett en medlare som skulle sitta ned och förhandla med separatisterna. Men förhandlingar sker mellan två jämbördiga parter, som två länder eller två regioner. I det här fallet var det ett land, Spanien, och en region, Katalonien. Att utse en medlare är som att legalisera Katalonien i ett jämställt förhållande med landet Spanien.
En politisk soppa, ett gift som förpestar och håller på att bryta sönder ett helt land. Det menar Arturo Pérez-Reverte, tidigare krigskorrespondent, tv-reporter, journalist, krönikör och en av Spaniens mest aktade författare. Sedan 2003 är han medlem i Spaniens Kungliga språkakademi.
Enligt honom pågår ”nedrivning av Spanien”, ”en brist på utbildning” och att landet visar en ”kraftig självmordsimpuls”. ”Kanske det är så att landet förtjänar att bli nedrivet. Men varför? Det finns ju trots allt människor som begravs under spillrorna och som förtjänar ett bättre öde”. Arturo Pérez-Reverte spar inte på krutet.
Han har nyligen utkommit med boken ”Una historia de España” (Alfaguara) som till viss del består av tidigare publicerat material som artiklar i veckomagasinet XL Semanal mellan åren 2013 till 2017. ”Jag är inte historiker eller intellektuell. Jag är en vanlig kille som skriver romaner och vid 67 år levt, läst, rest omkring och fått en vision av världen” säger han.
En majoritet av oss som besöker Spanien ser landet som synonymt med fest och glädje, que alegria! Här lyser solen, och vi lyser i kapp med den.
Men Arturo Pérez-Reverte är mycket kritisk och bitter till dagens Spanien även om han tillägger att det finns hopp. Men just nu befinner sig Spanien i ett tillstånd som kan beskrivas som ”rivning pågår”.
Spanien som land har en enorm erfarenhet från tidigare misslyckanden och misstag. Men det tycks som att landet inte har lärt sig något av tidigare misstag. Landet har upplevt inbördeskrig, både en och två republiker och diktatur. Men fortsatt sås salt i landets öppna sår eller så rivs såren upp på nytt. Ingen kan glömma och förlåta. Lämna det gamla bakom sig, gå vidare.
Det är två sidor som står emot varandra. Högersidan med flaggor och som hyllar gamla nationalhjältar som El Cid, och Viriato som var ledare för lusitanerna som var ett iberiskt folk bosatta utmed floderna Duero och Tajo och som utkämpade flera befrielsekrig mot Romarriket men till sist besegrades av kejsar Augustus. Högersidan hyllar ”Reconquista”, de kristnas återerövringen av den Iberiska halvön.
Vänstersidan å andra sidan brunmålar hinkvis och kallar det för ”carcundia” (ett gammalt utryck för konservativa, carlister eller motståndare till vänsterliberalism), fascism och mjäll.
Slaget är förlorat om inte människor kan lära sig av historien. Det gör att människor lätt blir manipulerade av den värsta sortens populism.
Det gäller i synnerhet unga människor som inte vet vilka de är. Okunnighet får spridning, folk utan kultur, historia och minne, så är framtiden förlorad. Det kan liknas vid ett får som lätt blir vargens byte.
Arturo Pérez-Reverte menar att Franco var en upprepning ett återfall i sjukdomen som heter Spanien. ”Vår historia är ledsen, hård, full av krig, mord och slakt men ingen som inte känner till sjukdomen kan inte heller bota den. Om vi inte känner till vårt förflutna så kan vi inte heller hitta en lösning. Historia är det ljus som tillåter oss att förstå nutiden”. Därför är ”vitkalkningshistoria” lika illa som att revoltera mot den eller att försöka sopa undan ett lands historia under mattan.
Pérez-Reverte skäms för politikerklassen som slår sönder vår samexistens. Han är republikan av kall men när han ser politikerna så inser han att han av förnuft är monarkist. Likt litterära jättar som Miguel de Cervantes och Benito Pérez Galdós känner han sig politiskt schizofren.
Han ser kung Felipe VI som en livlina i ett smärtsamt plågat landskap som präglas av gråhet, medelmåttighet, oduglighet, okunnighet, politiska analfabeter i ett land som håller på att rivas ned. Kung Felipe VI står där, stilig, elegant och utbildad; en som vet hur man lyssnar och som vet vad man ska göra.
Instämmer i Pérez-Revertes ord med tillägget: Det är inte bara Spanien som håller på att rivas ned och som är i kris, från grekiskans kri´sis som betyder söndring, åtskiljande, avgörande, dom och utslag. Där står hela världen nu!
