Miguel Delibes Setién har avlidit. Señor Delibes avled i sitt hem i Valladolid den 12 mars, 89 år gammal. Jag tror att för de flesta Spaniensvenskar är namnet ganska okänt. Kanske vi i den fåfänga gratispressen på Costa del Sol får läsa en liten ynka notis om den omutliga spanska journalisten som skapade en ny skola Av Ola Josefsson

Som 21-åring började Miguel Delibes Setién som serietecknare, kolumnist, fortsatte som journalist innan han blev biträdande redaktör 1952 för att sedan bli chefredaktör mellan åren 1958 till 1963 på El Norte de Castilla, Spaniens äldsta dagstidning.
Han skrev artiklar om de svåra förhållandena på den kastilianska landsbygden, vilket ledde till ständiga konfrontationerna med censuren. Han blev romanförfattare och medlem i Kungliga spanska Akademien, Real Academia Española, från 1973 och fick stol ”e”. Två av hans romaner, ”Las ratas” (Råttorna) och ”Cinco horas con Mario” (Fem timmar med Mario) finns på svenska.

Han var påläst om fauna och flora, en passionerad jägare, skrev böcker om jakt och fiske, beskrev Kastilien i otaliga verk, regionen som låg honom varmast om hjärtat. Han har kallats för den förste spanske ekologen. Han var särskilt stolt över att fyra av hans barn blivit biologer. Delibes förlorade aldrig kontakten med människorna. Han tillhör de främsta inom spansk litteratur efter inbördeskriget och han belönades med otaliga priser. Flera av hans verk blev teater eller film, som visades vid Cannes Filmfestival.

Miguel Delibes som tog värvning i marinen under inbördeskriget, blev senare en kompromisslös journalist. En som insåg detta till slut var Manuel Fraga, turist- och informationsminister i Francos regering som blev tvungen att driva igenom en liberalisering av de presslagar med total censur som kom till 1938 där en spansk journalist fick erbjudandet att ”lyda eller att straffas”.

1963 var ett turbulent år. Delibes avgick som chefredaktör för El Norte de Castilla den 8 juni efter flera konflikter med Manuel Fraga. Delibes tillbringade ett halvår 1964 i USA som gästprofessor vid Maryland Universitet.

Journalisten och lärjungen César Alonso de los Ríos skriver i sin bok ”Delibes, periodismo y testimonio”, Delibes journalistik och vittnesbörd, ”att Delibes drev med ett experiment”. Delibes blev ett offer i städningen som utfördes för att bereda en väg för ”öppenhet”. Delibes medverkade aktivt till att relationerna var frostiga mellan pressen och Francoregeringen, vilket skulle skapa en liten fläkt av öppenhet.

Till slut antogs en ny lag 1966 som skapade en viss öppenhet för pressen. Den totala censuren lättade och tidningsredaktionerna kunde till viss del publicera kritiskt granskande material som var omöjligt tidigare på grund av censurgranskningen av ”Administración pública”. Pressen kunde ställa frågor som de tidigare inte hade haft möjlighet att ställa. Om de fick svar på frågorna var en annan femma. 1985 (förlaget Ámbito Ediciones) utgav Miguel Delibes Setién en essä ”La censura de prensa en los años 40”, Pressens censur på 40-talet.

Miguel Delibes Setién bildade en skola som beskrivs som “ren, nykter och korrekt”. Senare skulle några av Spaniens bästa journalister bli de som tätt hade arbetat med Delibes.

Han hade även en etisk känsla för liv, var en hängiven litterär röst, en moralisk auktoritet i sin kamp för pressfrihet. Förläggaren José Ortega Spottorno frågade Miguel Delibes om han ville bli chefredaktör för nystartade El País, men Delibes avvisade erbjudandet. Miguel Delibes var en alltför passionerad jägare, han trivdes i sitt Valladolid och kunde inte tänka sig att flytta till Madrid.

Till slut några rader om Financial Times, den mest inflytelserika finansiella och kapitalistiska tidningen som i en rad artiklar i spansk press senaste tiden har blivit misstänkliggjord för att skapa panik, men också tvivel. Det gick så långt att Spaniens vice premiärminister Elena Salgado reste till tidningens redaktion i London tillsammans med den spanske statssekreteraren José Manuel Camps för att möta de ansvariga på tidningen. Med målet att få dem ändra uppfattning om den spanska ekonomin.

Financial Times har tolv miljoner läsare och har funnits i 216 år. I slutet på februari myntade flera ekonomiska tidningar däribland FT uttrycket PIGS (Gris på engelska), en förkortning på Portugal, Italien, Grekland och Spanien. Det var uttrycket för länderna med sämst ekonomi.

Det gillades inte av Spanien samtidigt som aktien Banco Santander dök, med resultat att Spaniens vice premiärminister reste till London för att läxa upp FT. Rubriken i de spanska tidningarna löd: ”Cuando leer FT es peligroso”, När läsningen av FT är farlig.