Det är turbulent på många håll. Katalonien tar avstånd från allt som har med Spanien att göra. Lägg till Gibraltarkonflikten och blockaden vid gränsen till den spanska enklaven Melilla på Nordafrikas kust som kan utvecklas till en diplomatisk kris länderna emellan. Av Ola Josefsson

Den här sommaren har vi sett hur teorin med eftergiftspolitik ger full effekt. Om en viss ordning leder till konflikter med Marocko mot spanska intressen i Melilla så förnekar Spaniens regering konflikten för att i stället stämpla den spanska oppositionen som illojal.

Den spanska regeringen blundar för att kvinnliga spanska poliser trakasseras vid gränsen till Melilla. Det tog två år innan den spanska regeringen erkände att även Spanien var drabbat av den ekonomiska krisen. Madridregeringen sticker huvudet i sanden när det gäller gränsproblemen i Melilla. Att erkänna tillhör ovanligheterna i Madrid.

Under två veckors blockad av förnödenheter då marockanska aktivister respektlöst spärrade gränsen in till Melilla kom inte någon regeringsrepresentant för att uttrycka sitt stöd för den spanska befolkningen i Melilla. Inte heller polisen eller säkerhetsstyrkorna fick någon uppbackning.

Tidigare premiärministern och partiledaren för Partido Popular, José María Aznar, tog flyget till Melilla för att möta polisen på plats vid gränsen Beni-Enzar. Dagstidningen El Pais som står PSOE-regeringen nära hade visserligen en poäng i en ledare där de konstaterade att señor Aznar under sin tid som premiärminister aldrig besökte Melilla. Tidningen kallar händelsen i Melilla för ett nytt Perejil. Perejil är en liten obebodd klippö som mäter 500 m på längden och ca 300 m på bredden.

Det var den 11 juli 2002 som Marocko landsatte en polisstyrka på ön i syfte att övervaka illegal invandring vilket blev till en diplomatisk konflikt. Spanien svarade den 15 juli med att sända militärstyrkor som den 17 juli omhändertog de marockanska poliserna utan strid. Nu är vi där igen menar El Pais som skriver att PP väljer att hälla bensin på elden.

Oroligheterna vid Melilla får mig att tänka på Marcha Verde, den gröna marschen, på hösten 1975, vilket innebar en marockansk annektering av Spanska Sahara. Visserligen har situationerna lite med varandra att göra.

Spanska Sahara sågs alltid som en koloni trots det officiella namnet. Marocko hade starka intressen i området, främst ekonomiska, i form av tillgångar på fosfat och fiskevatten i Atlanten. I Spanska Sahara finns tydliga antikoloniala rörelser. Så inte i Melilla och Ceuta där befolkningen vill tillhöra Spanien, som befolkningen i Gibraltar vill tillhöra Storbritannien.

1975 utnyttjade Marockos Hassan II ett maktvakuum som uppstod i Madrid när Spaniens dåvarande statschef general Franco låg inför döden. Problemen vid gränskontrollen till Melilla styrs via fjärkontroll från huvudstaden Rabat när Spanien för tillfället har en svag och tilltufsad regering. Bakom agerandet från Rabat ligger politiska intressen. Det handlar om EU-förhandlingar om bistånd till Marocko. Men EU har ett krav och det är att Marocko ska ta emot alla sina landsmän som blir utvisade ur EU. Marocko skyller i stället på att spansk polis trakasserar marockaner som ska in i Melilla.

Å andra sidan har det i Melilla fötts marockanska kulturpersonligheter som Abu al Abbas Sebti och Al Cadi Ayad samt den kände geografen Charif al Idrissi. Och läser man historieböckerna väl kan man konstatera att Spanien intog Ceuta (1415 av portugiser, 1640 av spanjorer) och Melilla 1497 med militärt våld.

Sista helgen i augusti ökade spänningen mellan Spanien och Marocko. Detta efter att 14 spanska aktivister till stöd för den västsahariska befolkningen i El Aaiún blivet gripna av marockansk polis. Flera uppges även ha blivit slagna. Aktivisterna beskriver Sahara som ett “jättelikt fängelse”.

I Spaniens nordöstra hörn har vi samtidigt Katalonien där många anser sig vara katalaner och inte spanjorer. När den största katalanskspråkiga radiostationen RAC 1 lät lyssnarna rösta svarade 79 procent nej på frågan om de höll på Spanien i VM-finalen i fotboll. Det finns massor av katalaner som menar att Katalonien borde få ha sitt eget landslag i VM precis som England även om det är en del av Storbritannien.

Dagstidningen La Vanguardia hänvisar till en undersökning som säger att endast 7 eller 8 procent av befolkningen i Katalonien känner sig som spanjorer. För 20 år sedan var resultatet 50/50. Det finns enorma starka nationalistiska stämningar som för närvarande sveper fram över den autonoma regionen. Vilket också tar sig i uttryck i förbudet mot tjurfäktningar. Att huvudorsaken till förbudet skulle vara att djuren plågas tror jag inte det minsta på.

För Kataloniens del handlar det om att ta avstånd från och förbjuda allt som förknippas med Spanien.