Minns Spanienåret 1992. Sevilla hade världsutställning, Madrid var Europas kulturhuvudstad och sommar-OS i Barcelona med enorma investeringar. Hamnkvarter snyggades upp. Montjuic-berget som tidigare var sopberg och kåkstäder fick alla världens blickar på sig med olympiastadion, simbassäng, sporthallar och vackra parker. Av Ola Josefsson
På Twitter: @JosefssonOla
Antalet katalanska regionala nationalister på den tiden var något färre än dagens högljudda. De hördes då också. Stolta över att bjuda in hela världen till den största idrottsfesten någonsin. Med kommunismens sammanbrott försvann Sovjet vilket gjorde att antalet länder och deltagare vid OS hade ökat.
Katalanerna kunde inte låta bli att kritisera det fattiga Andalusien som hade världsutställning. Andalusierna får aldrig Expo färdigt i tid, de kommer aldrig att lyckas, sa katalanerna som var så mycket bättre i allt.
Vi drar inte alla katalaner över en kam. Som smålänning liknas ibland katalaner vid just smålänningar; envisa, arbetsamma och ekonomiska (snåla kanske någon skulle ha sagt…).
Någon vilja eller solidaritet bland Kataloniens hårdföra nationalister, vänsterradikala CUP eller republikaner att hjälpa sina fattiga syskon Extremadura och Andalusien tycks inte finnas. Pengarna vill de behålla själva.
De radikala, nationalistiska syn och hörs mest, och får mest utrymme. Om de verkligen förstår konsekvenserna av att bryta sig loss från Spanien, eller om de egentligen tycker det är så viktigt, tvivlar jag på. Jag ser känsloyttringarna i Katalonien som en protest mot samhället och den spanska staten.
Självständighetsprocessen förenar en brokig skara i Spaniens nordöstra hörn. Men där slutar likheterna mellan vänsterrevolutionära marxist-leninistiska CUP och koalitionen Junts pel Sí där högerpartiet CDC och republikanska ERC ingår.
Via tv-bilder har vi sett tusentals människor, de flesta under 30 år, samlats på gator för att manifestera självständighet och protestera. Vilka är de? Troligtvis arbetslösa eller studerande eftersom de flesta arbetar eller utför vardagliga sysslor. De som vänstern kallar för den tysta majoriteten.
Strejker och manifestationer är en svår grej för media. Trycket att redovisa är gigantiskt. Automatiskt får strejker och manifestationer stor uppmärksamhet. Bland många journalister finns det en romantiserande revolutionerande bild av upplopp och manifestationer. Svensk massmedia har i decennier ställt sig positiv till spansk separatism.
Även om det gäller ett olagligt val i Katalonien. I stället riktas kritiken mot landets regering och domstol, och de ser högerspöken lite överallt.
Tiotusentals eller en halv miljon manifesterar för Kataloniens självständighet basuneras ut via media. Okey. 250.000 enligt polisen. En halv miljon enligt arrangören. Bra så. Det betyder alltså att sju miljoner inte manifesterade. Katalonien har 7,5 miljoner invånare.
Budskapet i media blir: Katalaner vill ha självständighet! Punkt slut.
Katalanska nationalister och anarkister på hemmaplan eller i övriga världen har varit duktiga på att använda sig sociala nätverk. Twitterkontot Catalan Assembly finns på många språk och målet är att berätta om regionens förträfflighet och rätt till självbestämmande trots att grundlagens ABC säger något annat. Journalister med prokatalanska texter får artiklar retweetade.
Själv fick jag rådet av katalansk nationalist att dra åt helvete! Den katalanska retoriken imponerar.
Media som hållit en balanserad ton och hänvisat till konstitutionen och grundlagen har illa kvickt blivit kritiserade av katalanska nationalister som kallar sig försvarare och älskare av demokrati via hashtagg #LoveDemocracy.
Att börja i rätt ände är inte deras starka sida. Att först få till stånd en konstitutionell lagändring som möjliggör en folkomröstning av en regions självständighet. Och därefter utlysa en folkomröstning om den får stöd av majoriteten i ett folkvalt parlament. Så fungerar demokrati.
När jag skickade en tweet om förstörda Guardia Civil-bilar kom svar från uppretad katalansk nationalist. ”Ju, det här är polisbilen från Spanien. Visst det är fint?” Eller blir du anklagad för att använda Goebbels-teknik vid redovisningar över Kataloniens ekonomi och pensionssystem.
Läser ett inlägg från en av Svenska Magasinets många följare på Facebook, José Luis Ramírez, tidigare socialdemokratisk kommunalråd i Haninge och som under några år jobbade på Sveriges Radio där nyheter från Baskien och Katalonien prioriterades.
Under några somrar hade SR en följetång och presentation av olika länder. När turen kom till Spanien handlade det om Baskien och Barcelona. Inte om Madrid, Andalusien eller andra regioner. Svenska medier stöttar i regel separatism när det kommer till Spanien.
En kulturhistorisk bild av Spanien skulle handla om separatisternas synsätt, berättar Ramírez och nämner den ”svarta legenden”, en negativ bild av Spanien som funnits sedan 1600-talet och det 30-åriga kriget då Sverige var en ledande makt vilket kan ha bidragit till den negativa bilden av Spanien i Sverige.
De som bidrog till den ”Svarta legenden” hör bland annat Bartolomé de las Casas skildringar av conquistadorernas övergrepp mot indianer och andra berättelser om inkvisitionen samt senare beskrivningar om Francos Spanien.
”Vem kan ej utantill en gammal läxa: att Spanien är för ödesmål till spillo”, lyder en dikt av Carl Snoilsky, född i Stockholm.