All denna skadegörelse bara för att uttrycka sin åsikt. Inte nog med att Spanien har en skenande statsskuld som följer i pandemins spår och som kommande generationer ska betala av. Vissa har en märklig förmåga att sätta krokben på sig själva. Av Ola Josefsson
På Twitter: @JosefssonOla

Våldsamma upplopp har skakat flera spanska städer. Under flera dygn har en brokig samling av anarkister, feminister, antifascister och allsköns grupperingar krossat butiksfönster, plundrat butiker och bränt sopcontainers. Enbart i Barcelona brändes 724 sopcontainers på fem dagar plus papperskorgar och utemöbler som värderas till över 900.000 euro.

Upploppen inleddes den 15 februari när rapparen Pablo Hasél barrikaderat sig i Lleida (Lérida) universitet istället för att överlämna sig till polisen för att avtjäna ett nio månader långt fängelsestraff. Hasél var tills för ett par år sedan en relativt okänd rapartist. Han har haft sina fans som har lockats av hans sångtexter som handlat om uppror mot grundlag och samhälle.

Det har handlat mer om hur ett samhälle ska rivas. Mindre om hur ett samhälle ska byggas upp.

Med anmälan, undersökning, rättegång och fängelsedom har Pablo Hasél plötsligt blivit en kändis utanför landets gränser. Haséls mål är att kränka Spanien som konstitutionell monarki. Han önskar att kungahuset ska flyga och fara. Han hyllar terrorstämplade vänstergerillor som GRAPO och ETA och uppmuntrar dem att agera igen.

En majoritet av Spaniens befolkning känner avsky för terror. Anledningen är att landet varit plågat av terror under 60 år. 1.300 personer har omkommit i terrorattentat. Vänstergerillan ETA tillskrivs 855 döda och islamistiska terrorrörelser 286. Övriga attentat med dödlig utgång utfördes av GRAPO, FRAP, Terra Lliure, Batallón Vasco Español, GAL, Triple A och Exercito Guerrilleiro.

Ibland har bombhot orsakat enorma katastrofer. Kanske den största skulden ligger på den väpnade gruppen MPAIAC (Movimiento por la Autodeterminación e Independencia del Archipiélago Canario) som låg bakom bomben i en blomsteraffär på flygplatsen på Gran Canaria 1977.

Hot om en andra bomb gjorde att flygplatsen stängde och två Jumbojetplanen omdirigerades till Los Rodeos-flygplatsen på Teneriffa. Säkert minns ni kaoset söndagen den 27 mars 1977. Den största flygplansolyckan i historien när två Jumbojet kolliderade på rullbanan och 583 personer omkom. En rad olyckliga omständigheter orsakade olyckan. Det började med ett bombattentat i en blomsteraffär.

Jag tänker på det när jag hör Pablo Hasél och hans svans. Han glorifierar terrorism och vill se ETA och GRAPO återuppstå. Vilka sinnen riskerar han att trigga med sitt budskap? Vilka tankar sätter han igång i huvudet på vilsna ungdomar som redan upplever situationen som hopplös? Unga oerfarna människor som en stor del av tiden sedan mars 2020 suttit isolerade i karantän, upplevt utegångsförbud, stängda skolor, svikna löften om sommarjobb när barer och restauranger varit tvungna att hålla stängt. Kanske upplevt nära familjemedlemmar som avlidit med covid-19.

I ett sådant läge kan det vara svårt att styra känslor. När en känd rapartist uppmanar till anarki och upplopp. Resultatet ser vi. Anarki på gator och torg. De inre spärrarna slutar fungera. Hopplösheten tar sig i uttryck i våld och skadegörelse.

Det finns alltid en bevekelsegrund till varför människor handlar som de gör. Ett känslobaserat, underliggande motiv för visst handlande.

Folkvalda politiker röstfiskar i grumliga vatten och fånga upp de ungas missnöje. Vi ser hur medlemmar ur Unidas Podemos långt ut på vänsterkanten uppmuntrar till våldsverkarnas rätt till frihet att uttrycka och vädra sina åsikter. Samma svans som krossar fönstren till redaktioner som dagstidningen El Periódico i Barcelona och ger sig på journalister.

Medier som enligt landets grundlag har rätt att verka fritt och rapportera om sakernas tillstånd. Men de ska tystas, eller skrämmas till tystnad. Precis som partiledaren Pablo Iglesias som i februari meddelade att han vill utöka kontrollen över medier och vad de skriver.

Det är en märklig utveckling vi ser i Spanien just nu. Tyvärr har landet en viss förmåga att sätta krokben för sig själva. Inre konflikter och politiskt bråk bidrar till ytterligare splittring.

Katalonienkonflikten visar hur mycket politiska strider, ändlösa debatter och splittring kostar samhället. Läste nyligen en undersökning som visar att ekonomin och i förlängningen invånarnas levnadsstandard är den största förloraren i konflikten.

Redan före pandemin hade Katalonien gått miste om utländska investeringar, färre turister, sämre omsättning och handel samt 7.000 företag som har flyttat sitt huvudkontor efter att oroligheterna tilltog 2017. Det har gjort att Madridregionen seglat upp som landets starkaste regionala ekonomi. Och Baskien och Navarra har högre BNP per invånare än Katalonien.

Det katalanska näringslivet har lidit de senaste åren. Familjer och företag känner ekonomisk osäkerhet.

Vi kommer under året att höra rop på frihet att uttrycka sin åsikt. Antingen det gäller en fängslad rapartist eller katalanska separatister. Frihet och ansvar för sina handlingar är ett av landets verkliga problem.