Ansträngningarna att få en värld utan hat fick sig en rejäl knäck under förra århundradet då omkring 100 miljoner människor fick sätta livet i samband med krig Av Ola Josefsson
Det sägs att folkmord är en av orsakerna till att 1900-talet blev det blodigaste århundradet i historien. Sedan andra världskrigets slut har man dokumenterat närmare 50 folkmord och politiskt motiverade massmord. Ett ganska färskt exempel är Rwanda, där igenomsnitt 8.000 människor dödades per dag under en 100-dagarsperiod. Det innebär att dödandet skedde fem gånger så snabbt som i nazisternas gaskamrar under andra världskriget.
Folkmorden och inbördeskrigen har stått på rad i Jugoslavien, Angola, Libanon, Moçambique, Liberia och Kongo (Kinshasa) för att nämna några länder.
I april är det 70 år sedan det spanska inbördeskriget slutade. Mellan 600.000 och 800.000 människor förlorade livet i något som kan liknas vid ett blodigt korståg.
Vid Cementerio San Rafael pågår utgrävningar av de tusentals människor som föll offer för Francos trupper. Med hjälp av dokument och arkiv där uppgifter framkommit om att avrättade personer skulle placeras i artonde graven utgår man ifrån att det finns minst 18 massgravar i området.
Utgrävningarna inleddes i oktober 2006 och kommer att pågå hela året. Intresset har varit stort även från utländska medier. Journalister från Belgien, Australien, Storbritannien har varit på plats för att dokumentera arbetet utöver mängder av spanska dagstidningar.
Fortfarande syns kulhål i kranierna om det inte är tal om en spräckt skalle. Ibland så valde man att krossa skallen – för att spara på kulor. Och de som var starka nog fick gräva sina egna gravar dessförinnan.
”Min farfar är en av dem som avrättades här”, berättar Securitasvakten Ignacio Ruiz Vara för mig när jag besöker Cementerio San Rafael. Kyrkogården bevakas 24 timmar om dygnet och Ignacios farfar Diego Ruiz Schacht var löjtnant bland republikanerna.
Många av skeletten upplever jag som modell mindre. Bristen på mat, undernäring och fattigdom har säkert spelat in. Kropparna ligger i sju våningar i jorden. De första avrättade människorna placerades på botten, sedan täcktes de av ett jordlager. Och så fortsatte det. Forskarna och de frivilliga har kommit till vång tre i sina utgrävningar.
Kalk hälldes över kropparna för att underlätta fragmentering eller nedbrytningen av ben. José Alberto Fernández berättar för mig att detta försvårar arbetet att fastställa en identitet då kalken försvårar möjligheten att fastställa DNA-prover. Det jag hittar på platsen är knappar från kläder och skosulor som inte förgås så lätt.
Runt de skelettdelar som föreställer armar och handleder sitter ännu ståltråden vajad runt.
Anhöriga droppar in på platsen hela tiden för att följa arbetet. För närvarande har 400 familjer gjort anspråk på de jordiska kvarlevor som finns i området.
De som går att identifiera ska man ta upp. Sedan är det meningen att i den park som ska byggas på markområdet ska det bli en stor urna innehållande de skelettdelar man funnit. På platsen ska sedan ett monument resas med namn på alla de som man lyckats identifiera.
Men det finns fortfarande de som är rädda och som har svårt att acceptera att deras anförvanter kanske ligger under jordytan på Cementerio San Rafael. Eller andra som var delaktiga till avrättningarna på andra sätt. De som var med och sköt.
Det finns många sidor av ett inbördeskrig. Mer om det i ett senare nummer.
