Jag har med stort nöje läst Thomas Gustafssons bok om Spanien. Den är lättläst och mycket underhållande, i vissa punkter kåserande med många pikanta, mänskliga och mycket intressanta detaljer. Men den spanska historien är mycket komplex. Vi alla rör oss inom våra referensramar och våra preferenser som har sitt ursprung i våra egna erfarenheter och ideologier Många civilisationer har beträtt den iberiska halvön under tiderna. Ur svensk synpunkt är det kanske intressant med kungariket Sveriges symboler – bl.a. tre kronor som kan innebära en viss historisk relation mellan våra länder. Den svenske kungens titel var på latin ”Rex gothorum, suevorum et vandalorum”, d.v.s. goetars, svears och venders konung (på spanska godos, suevos y vandalos).
Dessa tre stammar invaderade Spanien i början av 400- talet och västgoterna regerade i det praktiskt taget för första gången det enade Spanien till år 711, då araberna erövrade stora delar av den pyreneiska halvön. Vad som Thomas Gustafsson inte nämner är att det västgotiska inflytandet – via kyrkliga riter – av flera historiker betraktad som den mest utvecklade – varade under närmare 800 år. Då först infördes den romerska riten i de spanska kyrkorna. De viktigaste kyrkorna centra under denna period var inte Rom utan Santiago de Compostela och Toledo. Detta förhållande nämns nästan aldrig i historieböckerna och lämnar med visshet fältet öppet för intressanta historiska forskningsinsatser.
På sidan 300 i sin bok nämner Thomas Gustafsson mycket kort att Jesuiterna fördrevs från Spanien år 1767. Jesuiterna representerade en intellektuell elit inom kyrkan och var berömda för sin pedagogik och sitt omfattande bildningskrav. Den humanistiska bilden i Jesuiternas verksamhet kan betonas att det var förbjudet att fysiskt misshandla sina elever. De hade aldrig någonting att göra med inkvisitionen och i flera fall blev medlemmar i jesuitorden utsatta för förföljelser av denna fruktade institution. I Sydamerika – i delar av nuvarande Argentina, Brasilien och Paraguay bildade Jesuiterna de s.k. jesuitreduktionerna, där indianerna kom att leva under drägliga förhållanden, skyddade från vita slavjägare och exploatering.
I samband med ediktet om föredrivning av Jesuiterna, som fann skydd i det protestantiska Preussen och det ortodoxa Ryssland, anfölls missionsstationerna av portugisiska och spanska trupper och indianerna förslavades och förpassades till mer primitiva nivåer. Nästan all missions- och humanitär verksamhet som Jesuiterna bedrivit under ett par århundraden förstördes. De flesta historiker betraktar denna händelse som en stor humanitär katastrof.
Den andra spanska republiken 1931- 1939
I historieskrivningen om denna period är meningarna mycket delade. I Sverige har förtigits det kaos och den anarki som rådde under dessa år i Spaniens historia. De religionsförföljelser som existerade under vänsterregeringarna har aldrig nämnts i svensk historieskrivning om Spanien. Där gör Thomas Gustafsson en insats som inte företiger detta förhållande. Men den återstående frågan är – och som inte berörs i hans bok – var den spanska republiken en demokratisk rättsstat? En mycket stor del spanska och utländska historiker är ganska väl överens om att så var inte fallet. Vänsterregeringarna var motiverade av revolutionära ideal – ofta med Sovjetunionen som exempel – införde censur av oppositionella tidningar, genomförde godtyckliga arresteringar, tog inte initiativ till att stävja revolutionärt och lagstridigt våld mot den borgerliga oppositionen.
Man förbjöd all undervisning i katolska skolor med den följd att undervisningssystemet brakade ihop. Då de borgerliga partierna vann valet 1933 tilläts inte det största partiet – det katolskt kristliga partiet – att ingå i regeringen p.g.a. av revolutionärt hot från socialister, anarkister och kommunister. 1934 genomfördes en socialistisk beväpnad resning i Asturien och Katalonien där åtskilliga personer – borgerliga politiska representanter och katolska präster mördades. Regeringen intervenerade med militär för att stävja upproret. Tanken hos vänsterpartierna var att inleda ett inbördeskrig. Den spanska filosofen, författaren och Spaniens representant i Nationernas Förbund, Salvador Madariaga, yttrade att vänstern inte kan beklaga att de borgerliga partierna och delar av militären reste sig 1936 eftersom vänstern redan startat inbördeskriget 1934.
1936 vann Folkfronten valet (socialister, anarkister och kommunister) men hade inte majoritet i antalet röster. Folkfrontspartierna sammanlagt var det största partiet och fick enligt den dåvarande spanska konstitutionen ett oproportionerligt antal platser i det spanska parlamentet. Genast igångsattes våldsamma förföljelser mot oppositionen och den spanska kyrkan. Åtskilliga byggnader – kyrkor, kloster, bibliotek, oppositionella tidningskontor – förstördes. Flera politiska mord utfördes.
Enligt den kände historikern och Spanienspecialisten, Stanley Payne, var inte den spanska republikanen av år 1936 en rättstat enligt vår nuvarande demokratiska tradition. Det blodiga inbördeskriget blev ett faktum.
Som Thomas Gustafsson korrekt nämner var övergreppen mot politiska motståndare fruktansvärda hos båda parter. I den spanska republiken mördades 7000 präster och ett stort antal katolska lekmän och seminarister. I Malaga mördades omkring 2500 människor av vänstermilis. Naturligtvis var repressionen efter Franco-sidans intåg också fruktansvärt och många oskyldiga människor fick sätta livet till. Jag tror att det är viktigt att anlägga ett internationellt perspektiv kring det spanska inbördeskriget.
Vid fronten mellan de båda sidorna beräknas de stupade uppgå till omkring 200 000 människor. Under det finska vinterkriget 1939- 1940 då Sovjetunionen anföll Finland stupade under 105 dagar fler människor än under tre års strider i Spanien. Enligt befintliga siffror stupade i Finland 250 000 sovjetsoldater och på den finska sidan 24 000 man. Under det spanska inbördeskriget avled merparten i mord bakom linjerna. Vad som är historiskt inkorrekt är förhärligandet av den andra spanska republiken i t.ex. svensk press och i den nuvarande debatten i Spanien om den s.k. ”memoria historica”.
Thomas Gustafsson har framställt en kortfattad och mycket läsvärd exposé över spansk historia. Hans insikter i spanska frågor är imponerande. Men delar av hans framställning – särskilt vad gäller det spanska inbördeskriget – inte den objektiva balans som torde erfordras i en historiebok. Båda sidor måste få höras i alla framställningar av historisk/politisk art. Emellertid – för svenskarna som är bosatta i Spanien eller vistas delvis i landet är hans bok starkt rekommendabel men med hänsyn till några av de invändningar som jag har försökt belysa.
Sevilla den 23 november i Nådens År 2009
Olof Montelius
