Från vår terrass spanar vi efter delfiner. Vi blir så glada när vi ser något vi tror kan vara de fina djuren, springer efter kikaren. Men den senaste tiden har vi kunnat se också något annat med en riktigt stark kikare – båtarna som kommer över Medelhavet med afrikanska immigranter. Av Rolf Jönsson & Anna Fredriksson
e-post: ordomening@hotmail.com
Det är bara en dryg mil över vattnet mellan vår lägenhet i Almuñecar och hamnen i Puerto Motril. Där finns en av Spaniens mottagningar för båtflyktingar. Framför våra ögon utspelar sig ett av vår tids stora politiska, men också framförallt mänskliga draman.
En dag gör vi en utflykt till Motril, knallar in på hamnområdet, tar en kaffe på den livliga baren. Vi ser räddningsbåten vid kajen. Den kan ta 140 personer berättar kapten. Så sent som natten innan var man ute och plockade upp drygt 100 personer från en liten båt. ”Allt gick lugnt till”, säger kapten. Alldeles bredvid kajen ligger ett hus som ser ut som en gammal lagerlokal, det verkar inte ha några fönster. Utanför står Rödakorsbilen och därinne är de som kom med båten nu. 72 timmar kan de hållas kvar för hälsokontroll och registrering. Sedan söker sig de flesta mot Madrid och Barcelona. Många av de afrikanska migranterna nu kommer från fransktalande länder och de vill till Frankrike. Men en del blir också kvar här på den spanska sydkusten.
När vi lämnar hamnen träffar vi på Mohammed och hans vänner från Guinea-Conacry utanför Röda Korsets lokal. Både Mohammed och hans familj därhemma har förhoppningar. Men Mohammed är medveten om att en svår och oviss kamp väntar. ”Jag hoppas på att få utbilda mig, men kanske får jag leva på gatan”, säger han på flytande franska.
Trots så totalt olika villkor och förutsättningar har vi kanske mer gemensamt än vad vi tänker på. Vi är alla människor som helt enkelt vill ha ett bra och tryggt liv. Det är i grunden samma mänskliga drivkrafter som drar oss hit, vi som flyr den svenska vintern med intjänad pension eller semesterkassa och Mohammed som vill kunna försörja sig.
Veckan går, vi har det bra. Njuter av mandelblom och färskpressad apelsin. En av oss ska stanna kvar, har tagit makten över sin egen tid, medan den andra snart ska hem till jobb och en annan slags vardag. Vi avslutar med god lunch på strandrestaurangen, unnar oss, känner att vi är lyckligt lottade. Två ambulerande försäljare passerar utan att vi tar nån notis, vi ser dem bara i ögonvrån, vi är aldrig intresserade av att handla på det sättet.
Men så hajar vi båda till, en kvinna med ett barn på ryggen går mellan borden. Hon ser att vi ser henne, framförallt att vi ser barnet, hon stannar till, ”köp en elefant!” En av oss tar elefanten i handen, vet vad det betyder. Vi kommer att betala henne för den. Vi pratar lite. Hon är från Senegal, kom över havet från Libyen för några månader sedan, barnet också. Vi ser barnet framför oss i båten och ryser inombords. Hon är två år, nu bor de många tillsammans i ett hus. Vi ger de mynt vi har.
Här i Andalusien finns en makalös historia med olika folk och kulturer som kommit och gått. Det mångkulturella finns överallt sedan lång tid tillbaka. Allting fortsätter fast på nya sätt. Förr byggdes murar runt fort och runt städer. Idag besöker vi dem som sevärdheter. Hur kommer det en dag att vara med vårt Europas murar och vallgravar? Hur kommer historien om vår nutid att skrivas och förstås i framtiden? Den lilla elefanten följer med hem till Sverige.
