Madrid 1936, en stad som känner stor smärta. Barndödligheten är tolv gånger så hög som Europas genomsnitt. En civilbefolkning som svalt och avled. Förräderi. Statliga myndigheter som använder sig av brottslingar i samband med avrättningar. Personer som gick med i en katolsk organisation eller i ett politiskt högerparti blev anklagade för att vara fascister. Så beskrivs Madrid i boken ”El terror rojo”. Av Ola Josefsson
Att utge sig för att vara religiös, privat ägare till egendom, affärsman, militär eller falangist i Madrid under perioden juli till december 1936 innebar en mycket farlig situation. Du kunde bli anklagad för att vara ansvarig för ett fascistiskt militäruppror, eller så kunde du bli utpekad som spion och fiende. Du riskerade även att få besök av en revolutionskommitté, bli bjuden på en biltur, á la bästa Chicagomaffian, med en efterföljande promenad – med ett nackskott.
Det är en intressant och läsvärd bok som historikern Julius Ruiz skrivit. Han är en sann ”hispanista”, ett uttryck som allt fler lägger beslag på när de tror sig vara experter på Spanien.
Julius Ruiz är inte bara ”hispanista”. Han är professor i historia vid Edinburghs universitet och han har nyligen utgivet boken ”El terror rojo” (Espasa, 459 sidor, 22.90 euro), Röd terror, efter tio års forskning vid arkiv i Storbritannien och Spanien kring perioden med republikanskt styre i Spanien, det spanska inbördeskriget och perioden med Franco. Julius Ruiz analyserar det republikanska förtrycket.
Julius Ruiz skriver att den republikanska röda terrorn var en organiserad krigsinsats som syftade till att säkerställa en republikansk seger, revolution och skapa ett antifascistiskt samhälle. Mord utfördes för republikens skull.

Den antifascistiska terrorn i Madrid 1936 omfattade hela Folkfronten eller Frente Popular, enligt Julius Ruiz. Vid den här tidpunkten fanns det i Madrid 37 domstolar och 30 center eller anstalter med gripna och anhållna. Dessa 67 ”centros” övervakades av två grupper; den ena var en kommitté bestående av ett politiskt parti samordnat av fackförbund, för den andra övervakades av polisbrigaden eller ”Dirección General de Seguridad (DGS)” som ansvarade för utrensningen av ”fascister”.

Julius Ruiz avslöjar i sin bok att ”här fanns representanter från alla partier och fackföreningar som stred för Folkfronten och inom kort skulle detta bli ett av de största centrum för mord, det handlade om ett terrornätverk som tog emot fångar och avrättade dem”. Det handlade även om ”falska” frisläppanden, när de gripna var utanför fängelserna avrättades de.

Hur kunde det ”röda terrornätverket” skapas? Flera av anstalterna kontrollerades av vänstersidan. 13 av dessa center eller anstalter kontrollerades av kommunisterna, PSOE kontrollerade nio, de förenade ungsocialisterna ”Juventudes Socialistas Unificadas” kontrollerade sex och ytterligare 14 kontrollerades av andra grupper tillsammans med Folkfronten.

Julius Ruiz säger att ”vänsterflygeln inom PSOE med Francisco Largo Caballero i spetsen samt högerflygelns Indalecio Prieto deltog i terrorn”. Hur fungerade ”det röda nätverket”? Julius Ruiz tar som exempel med massakern i Paracuellos de Jarama:

”Fängelsedirektörerna överförde fångarna efter att mottagit falska dokument undertecknade av generaldirektören för säkerheten. Även sovjetiska rådgivare godkände genomförandet av morden i Paracuellos”.

Även den brittiske historikern Paul Preston har berättat om hur tusentals människor dödades i Paracuellos vid Madrid. Han menar att Spaniens tidigare kommunistledare Carrillo har ett större ansvar i att tusentals människor miste livet än vad han tidigare har erkänt.

Uppgifterna kring den röda terrorn i Madrid ses som mycket kontroversiella i och med att de går emot den senaste tidens trend med det Historiska minnet och att endast de offer som dödades av Francosidan lyfts fram i medierapporteringen. De som slogs mot Franco har fått ikonstatus. Men enligt professor Preston hade Santiago Carrillo ett mycket stort ansvar för lag och ordning vid Consejería de Orden Público de la Junta de Defensa i Madrid.

Tusentals människor som ansågs strida mot den republikanska sidan avrättades i Paracuellos och Torrejón de Ardoz utanför Madrid. Massakern inleddes efter att flera fängelser tömts på fångar, en verksamhet som gick under namnet ”sacas” och som ägde rum mellan den 7 november och 4 december 1936. Antalet döda kan ligga på mellan 2.000 till 5.000.
Santiago Carrillo kan enligt historikern Preston bära ett stort ansvar för massakern och att den nationalistiska sidan drog igång en propaganda med ”mördande kommunister” och ”rött barbari”.

Julius Ruiz skriver i boken ”El terror rojo” att politiska partier och fackförbund som stödde Folkfronten låg bakom dödandet i Paracuellos. Och Julius Ruiz tillägger: ”Santiago Carrillo gav sitt fulla stöd till operationen som gick under namnet operación de las Sacas”.

Julius Ruiz menar att avrättningarna i Madrid utförda av republikens sida var dubbelt så många som de avrättningar Franco genomförde efter kriget. Enligt Julius Ruiz avrättades 3.113 personer mellan den 28 mars 1939 till den 30 april 1944, inga andra uppgifter får mig att revidera den siffran, har Julius Ruiz sagt.

”Den röda terrorn 1936 präglades av ett utomrättsligt agerande där statliga myndigheter deltog som medbrottslingar i mördandet. När det gäller Francos förtryck efter kriget byggde det på ett pseudojuridiskt byråkratiskt system av militär rättvisa”.

Franco genomförde därefter en selektiv bestraffning av den republikanska sidan för deras ”övergrepp”.