Mellan 1936 och 1939 utspelade sig det spanska inbördeskriget mellan landets nationalister och republikaner. Konflikten kom att prägla landet i årtionden framöver och dess utgång fick ödesdigra konsekvenser för resten av Europa.

Alfonso XII blev kung efter den kortlivade första republiken.

Grundkonflikten till det spanska inbördeskriget kan spåras längre än 100 år tillbaka innan striderna bröt ut. 1812 hade landet fått en ny konstitution som minskade monarkins makt och blev ett riktmärke för liberaler över stora delar av världen. Den blev dock mycket kortlivad. Redan 1814 tog kung Ferdinand VII tillbaka makten och kastade skrivelsen åt sidan. Något som innebar att Spanien återgick till monarki.

Tiden som följde var mycket turbulent. Sedan konstitutionen kastats åt sidan hade flera strider och maktkamper bekämpats mellan dem som ville återgå till regeringsformen från 1812 och de som ville ha en monark på tronen.

Spanska revolutionen

Många försök att avsätta monarkerna gjordes och flera av dem lyckades. Men ingen av dem blev heller särskilt långvarig.

Kyrkan blev alltmer ansatt av republikanerna efter att kriget bröt ut. 1936 brändes huvud- altaret i Kyrkan del Salvador de Elche ner.

Annons

En av dessa var Spanska Revolutionen som 1868 ledde till att drottning Isabella II lämnade tronen efter flera upplopp i städerna och en tydlig liberal linje hos landets medelklass och militär som båda oroade sig för den ultrakonservativa hållningen hos kungafamiljen.

Isabella, som kom från familjen Bourbon, lämnade plats för kung Amadeo I som hade en mer progressiv syn på tillvaron. Trots att han var en mer modern kung fortsatte politiska påtryckningar för att avskaffa monarkin och han abdikerade 1873.

Efter detta utropades den mycket kortlivade första spanska republiken. Den präglades av fortsatta interna konflikter mellan landets olika makthavare och varade endast i knappt två. I december 1874 kastades republiken omkull av en ny kupp och kort därefter återinstiftades monarkin. Denna gång med Isabellas son, Alfonso XII, på tronen.

Under åren som följde enades vänsterkanten allt mer. Liberaler gjorde upp med mer radikala rörelser för att åter avskaffa kungamakten och göra landet till en republik. De vann stora framgångar i delar av landet, framförallt i Katalonien, och stödet för kronan minskade i storstäderna.

Den andra republiken

Båda sidor rustade upp allt mer för strid under första halvan av 1930-talet. Inbördeskriget var snart oundvikligt.

Det dröjde dock fram till den 12 april 1931 innan kungen valde att abdikera och samtidigt utropa lokalval runt om i landet. I mer eller mindre alla provinshuvudstäder segrade socialister eller liberala republikaner. Detta ledde till den andra republiken, som varade fram till att det spanska inbördeskriget bröt ut 1936.

Under de följande fem åren hann makten skifta från höger till vänster. Mellan 1931 och 1933 styrdes landet av liberala republikaner och socialister. Detta var tiden för den stora depressionen och Spaniens landsbygd var bland de fattigaste i Europa. Regeringen försökte höja lönerna vilket gjorde den impopulär bland arbetsgivare och landägare. Åren präglades av klasskamp och trots reformer för att hjälpa landets arbetare var vänsterstyret långt ifrån populärt hos en majoritet av spanjorerna.

När man dessutom började driva igenom åtgärder för att sekularisera Spanien, som bland annat innebar förbud mot katolska skolor och välgörenhetsorganisationer, tappade man allt mer stöd.

Man genomförde dessutom en rad kontroversiella reformer inom landets militär, vilket ledde till att många vände sig till den växande fascistiska rörelsen.

Högern tar makten

Soldater förbereder sig för strid under den spanska revolutionen.

I november 1933 vann således högerpartierna i landet makten genom allmänna val.

Spänningarna växte nu och ett krig mellan de båda sidorna tycktes allt mer troligt. Traditionella monarkister – som ville avskaffa republiken – sökte sig allt längre högerut och gjorde gemensam sak med landets fascister. Flera upprorsförsök genomfördes från vänsterhåll och båda sidor satsade på sin stridbarhet. Allt mer tydde på att en fredlig och demokratisk lösning på konflikterna var omöjlig.

När en ny vänsterregering tog makten efter valet 1936 skulle det inte dröja länge innan inbördeskriget var ett faktum.

Fortsättning följer i del 2.