En lång omväg till Spanien

Sven och Shirley träffades i Caracas för 22 år sedan. Det blev kärlek vid första ögonkastet. Sven arbetade för Ericsson i Stockholm och hade blivit utskickad till Venezuela för bolagets räkning. Efter kontraktstiden slut beslöt Sven att stanna kvar i Venezuela, och bedriva egen verksamhet. Det blev en hektisk tid när Sven sålde svenska prefabricerade hus till oljebolagen i Venezuela.

– Det gick bra, vi sålde bra tills den nya socialistregimen krävde att allt skulle vara tillverkat i Venezuela, säger Sven.

Sven åkte hem till Sverige, och var med om att starta upp teknikbolaget Advenica. Ett nytt liv började. Efter något år kom hans Shirley också till Sverige. Det blev en tuff omställning att komma till kalla Sverige. Sven berättar hur han flera gånger hittade henne i badrummet desperat omfamnades handdukstorken för att få värme.

Jobben för Shirley blev många och varierande; guidning av spanska kryssningsgäster, servitris på italiensk restaurang, barnvaktande, kreatör i blomsterhandel, och ovanpå det svenska för invandrare.

Shirleys kreativa och skapande ådra tog snart fart. Den silversmidesbutik hon sålt och lämnat i Venezuela återuppstod nu i Malmö. Hon fick mycket beröm för sina silverarbeten som tog ut svängarna lite mer än vad Malmö-publiken var vana vid på den tiden.

Den heliga Yamdrok-so sjön i Tibet.

Under tiden blev Sven spansk honorärkonsul i Lund. Det var nu som Svens verkliga intresse för Spanien växte fram.

Det blev många spännande kontakter och varierande uppdrag. Allt från invigning av en spansk matfestival och invigningar av spanska restauranger, till en flamencofestival i Köpenhamn. Passansökningarna var många, och ibland ringde polisen när någon spansk medborgare hamnat i problem.

Sven jobbade ”dag och natt” när bolaget Advenica skulle sättas på börsen. Det blev en lyckad börsintroduktion, och det var dags för Sven att dra sig tillbaka.

Dagen efter han lämnat sitt arbete tog han sin gamla bil och for Östeuropa runt. Efter tre månader med många äventyr började funderingarna.

Starka färger i Indien

Kanske kan man köra i egen bil, ända in i Asien, genom Turkiet och en bit till? tänkte han.

Shirley studerade mode ett halvår i Rom, Sven följde med och ägnade tiden åt att skriva sin första bok, ”Rom på mitt vis”.

Det var efter Romvistelsen som funderingarna tog riktig fart. Funderingarna på ”Asienresan”.

Att Sven gillar att resa står helt klart.

Har du alltid rest mycket?

– Ja egentligen började resandet för mycket länge sedan. Jag liftade runt i Sverige som 17-åring, och året därpå liftade jag runt i Europa. På den vägen är det, med tågluffning, backpackning i Latinamerika, och därefter i Asien och Australien.

När jag frågar Sven om han tycker att han är en äventyrare, så funderar han en liten stund innan han svarar:

– Jag älskar äventyr, men tycker inte själv att jag är en äventyrare, men så lägger han snabbt till

– Fast det är det nog bara jag som tycker, de flesta säger ”du är en riktig äventyrare”.

Med bil skulle Asienresan göras, men den gamla bilen fanns inte längre.

– Jag kunde inget om bilar, men efter lite research köpte jag en gammal Toyota Landcruiser i Tyskland. Bilen importerades, reparerades och förbereddes för krävande etapper. Förutom bil behövdes många visum, vaccineringar, dubbla pass, tält, ja allt som var nödvändigt för ett bohemiskt liv under lång tid.

– ”Att göra-listorna” var långa, sida upp och sida ner.

– För att komma in i Xinjiang och Tibet i Kina, med bil från Sverige, var kraven väldigt omfattande. Vi tvingades ha en detaljerad resplan dag för dag under vår fyrtiofem dagar långa resa, vi fick inte avvika från rutten och tvingades ha ”guide” med i bilen under hela resan.

Efter ett års intensiv planering började resan. Den gick genom Europa, Turkiet, Georgien, Armenien, Azerbajdzjan, Iran, Turkmenistan, Uzbekistan, Tadjikistan, Kirgizistan, Kina, Pakistan och slutligen Indien.

Med en 99-årig matthandlare i Uzbekistan.

Några av alla höjdpunkter blev

– En längre vandring med min dotter i Svaneti, bergen i norra Georgiens gränstrakter med Ryssland. Naturen är oerhört dramatisk med glaciärer, en blomsterprakt utöver allt jag tidigare upplevt, och små fina byar med övernattningsmöjligheter hemma hos lokalbefolkningen.

– Världens tak Tibet blev kanske ändå Asienresans höjdpunkt, i dubbel bemärkelse. Under flera veckor befann vi oss på 5000 meters höjd, när vi körde 200 mil längs med Himalaya-bergskedjan på obefintliga vägar. Mount Everest base camp och åtta av världens fjorton 8000-meters toppar fick vi se.

Tanken var att resa hem från Indien, berättar Sven, men någonstans i Pakistan tänkte han att ”detta är mitt livs äventyr”, varför inte passa på när jag har all utrustning, och är ”up and running” så att säga. Och så blev det. Efter att ha kört genom Indien till Mumbai påbörjades skeppning av bilen till Durban i Sydafrika, och samtidigt åkte Sven hem och skrev boken ”Från Malmö till Mumbai”.

– Afrika handlar mycket om djur, jag köpte ett begagnat 600mm objektiv till min gamla kamera för att komma närmre djuren, säger Sven. Jag kunde inte mycket om fotografering, men beslöt att lära mig. Mina bilder har fått mycket beröm. Ett av mina foton blev efter resan faktiskt publicerat i den internationella fototidningen ”EYE-Photo Magazine” berättar Sven stolt.

Åtta månader efter Asienresan reser Sven och Shirley ner till Durban för färden genom Afrika. På min fråga om du ibland åkte ensam svarar Sven;

– Shirley, mina barn, min bror och några kompisar turades om att hålla mig sällskap. De kom och åkte med på resan i mellan 2 – 6 veckor. Att åka ensam i femton månader och 6200 mil, som resan totalt blev, ville jag inte, men intresset var stort från många att få vara med på någon etapp.

De många djurupplevelserna stod såklart i fokus i Afrika. Att köra tre dygn genom Kalahariöknen utan att se en enda människa, bara djur, det var stort. Jag minns speciellt två jättelika koritrapper, världens tyngsta flygande fågel, som dansade framför bilen i Kalahariöknen.

Alicante

Så kommer den obligatoriska frågan, ”men var det inte farligt”.

Jag får en lång utläggning om alla möten med underbara människor som inte sett många främlingar. Annorlunda människor, men egentligen väldigt lika oss själva. Enkla, vanliga kvinnor och män som vänligt, mycket osjälviskt bjuder in och delar med sig av sin vardag. Det kändes väldigt tryggt att resa sammanfattar Sven, men säger avslutningsvis att visst hände ett och annat.

– På träskvägen genom Chobe i Botswana repades bilen randig av alla taggiga träd som vi stångade oss förbi, till och med delar av bilens plåt lossnade och föll av. Och en natt kunde vi inte komma ner från taktältet för att kissa, bilen var omringad av flodhästar.

– I de oroliga gränstrakterna mot Afghanistan tvingades vi ha obligatorisk bodyguard utrustad med kalashnikov. Det kändes sådär.

Vad är dina bästa minnen från Afrika frågar jag.

– Bergsgorillorna i Uganda var kanske resans största upplevelse. Jag fick en telepatisk ögonkontakt med ledargorillan i Mgahinga. En mäktig ögonkontakt i tio sekunder med Afrikas gigant.

– Tre dagar körde vi längs med Turkanasjön i norra Kenya, en färd utan vägar säger Sven. Vi visste inte om det skulle gå. Ja, kanske är jag äventyrare trots allt, säger Sven med ett leende. Men jag gjorde faktiskt lite research, vi lyckades få kontakt per telefon med några missionärer i området. De trodde att det nog skulle gå att korsa de uttorkade floderna. ”Det kändes ju tryggt” så vi gav oss iväg säger Sven, och ler igen.

Strax innan Kairo nåddes Sven och Shirley, som då var med på resan, av pandemin. De insåg att de borde ta sig hem. De stress-såg Keopspyramiden, sfinxen och de andra pyramiderna. Näst sista dagen gick de upp klockan tre på natten och vrål-körde till Alexandria. De lyckades mot alla odds få alla nödvändiga dokument stämplade på de olika myndigheterna för att kunna påbörja skeppningen av bilen till Sverige. Med buss återvände de sen till Kairo, och dagen efter tog de sista flyget ut ur Egypten innan alla flygplatser pandemi-stängdes på obestämd tid.

Sven och Shirley utanför sin butik i gamla stan i Marbella.

Det blev förstås en bok även om Afrika, ”Från Durban till Kairo”. Medan Sven skrev sydde Shirley 80 klänningar. Men så fick de nog av hemmasittandet och tog sig ner till Marbella. Det var här och nu som de bestämde att de skulle öppna en modebutik. Det var Shirleys tur att få göra det hon ville, det hon var bra på. I mars 2022 startade de ett spanskt bolag, i juli hittade de sin lokal i gamla Marbella, och i oktober slog de upp portarna till butiken Gulblåröd. Namnet symboliserar färgerna på den venezuelanska flaggan.

Jag frågar Sven om han nu är klar med sina långresor. Sven skrattar och säger, att nu när arbetet med Gulblåröd för hans del lugnat ner sig, har han faktiskt börjat skissa på ett nytt Afrika-äventyr, så kanske bär det iväg igen.