Paradgatan i ett spanska samhällen längs kusten är Paseon – oavsett om staden heter Fuengirola, Nerja, Marbella eller Málaga. Av Ramon Fridén
e-postadress: ramonfriden@gmail.com
På Paseon möts man och där går man ut, särskilt på helgerna, och visar upp sin nya fästman, sin nya klänning, sin nya bebis eller helt enkelt bara promenerar och nickar till bekanta.
Men det finns en stor skillnad mellan turister och spanjorer på paseon. Spanjorerna oftast välklädda och vi solturister avklädda. En del äldre, uppenbarligen matfriska herrar, har till och med mage att visa upp sina hängande bukar, utan någon tröja eller annat skylande. Fettet hänger där som en kupol och under skymtar man en minimal byxa som nödtorftigt döljer talangen. Det är ingen vacker syn. Och hur kul och aptitligt är det för dem som sitter invid trottoaren, vid ett matbord och äter.
Spanjorerna tittar med förakt i blicken på dessa omdömeslösa ”Paseo-nudister”. På gatorna i de större städerna är det nu tal om att det ska bli förbjudet att gå omkring utan en skylande tröja eller skjorta.
Apropå Paseo, många kändisar visar ju gärna upp sig på promenadstråk i berömda städer som Malaga, Marbella, Fuengirola, Sevilla. Jag har faktiskt mött både Sean Connery, Antonio Banderas och inte minst Hasse Ekman på Paseon. Hasse motions promenerade varje dag nästan ända fram till sin död 2004.
Hasse Ekman ja, han var enligt mitt tycke den absolut bäste filmregissör vi haft i Sverige. Jag är stolt över att jag fick en liten personlig kontakt med honom innan han gick till filmhimlen.
Det var så att jag var med under åren när man här nere drog igång Kustradion i sekelskiftet. Jag var en av fem-sex programledare och gjorde under flera år ett uppenbarligen populärt musikprogram vid namn, Happy Jazz. Det hann bli betydligt mer än hundra program under de första åren på det nya seklet.
En dag damp det ner ett kuvert i brevlådan. Det var från Hasse Ekman och hustru, Viveca Trädgård. Där stod det: ”Tack för ett underbart program och ett härligt musikval”. Gissa om jag kände mig stolt och glad över att familjen Ekman gillade samma musik som jag.
Tiden vid Kustradion gav mig också nya ”gamla” vänner. Det var så att radion på den tiden hördes från Gibraltar till Almeria. Några svenska lyssnare kände igen mitt lite ovanliga ”svenska” namn då det nämndes i radion. De ringde upp mig. På så sätt fick jag kontakt med en klasskamrat från realskolan som jag inte hört eller sett på mer än femtio år. Han var bosatt i Marbella, liksom jag var då. Vi började umgås och har så gjort de senaste femton, sexton åren. En gammal barndomsvän och lekkamrat, som jag inte hört av sen vi var unga, träffade jag i Torremolinos efter att vi, via Kustradion, fått kontakt på telefon. En gammal arbetskamrat från 70-talet hörde också av sig från sin reträttplats i Nerja. Det kändes både spännande och intressant när vänner och kompisar från ungdomen dök upp så där oväntat.
Men åter till Paseon. Jag tycker det är häftigt att kunna gå ut på en promenad och veta att förr eller senare träffar man på ett bekant nylle, någon man känner och kanske kan prata bort en stund med. Så är det faktiskt inte hemma i Sverige längre. Allt för många kompisar och bekanta har försvunnit. Man får promenera ensam på gatan – oftast utan att ha någon att morsa på. Och visserligen bor jag och betalar skatt hemma i Sverige men funderar nog ändå på allvar att göra om ett känt gammalt ordspråk: ”Hemma bra, men borta bäst”.
