Alla har väl märkt att kärleken har kommit till vår kust härnere. Costa del Sol har förvandlats till Costa del Amour. Människor går hand i hand, inte minst vi pensionärer. Det ser rart ut och tyder kanske på att kärleken slagit till och blossat upp på gamla dar. Eller att nya konstellationer har uppstått. I vilket fall som helst är det ju trevligt att människor visar att de tycker om varandra. Av Ramon Fridén
e-post: ramonfriden@gmail.com

Men visst är det lite underligt, och det kom ju ganska plötsligt.

Uppe i min hemstad, Stockholm, ser man inte många par, framför allt inte pensionärer, som håller varandra i hand ute på gatan -joo, nykära ungdomar, förstås. Men äldre stadgade par på promenad, sällan. För det mesta går kvinnan ett halvt steg bakom mannen. Och han ser oftast inte ut att vilja visa några ömmare känslor genom att hålla henne i hand.

Viagraåldern
Men där jag mestadels vistas i Fuengirola och Marbella, blommar däremot känslorna ut. Här håller man varandra i hand. Om för att visa att man håller ihop och gillar varandra, eller bara för att alla andra gör det ska jag låta vara osagt. I vilket fall som helst så är det solklart att Viagra-ålderns vinterspanjorer nere på solkusten både vågar, och visar att de tycker om varandra. Och för all del , det här med att hålla handen gäller inte bara pensionärer. Många par i olika åldrar går hand i hand.

Men, man måste ju fråga sig vad är det som har hänt?

Jag är själv inte någon särskilt kramig typ, men när sambon tar min hand i sin, när vi tar en spatsertur där på paseon, kan jag ju inte stöta bort henne. Min blyghet gör dock att jag aldrig tar initiativet. Och jag undrar om det inte är så i de flesta parförhållanden. Det är inte du utan din kvinna, som tar initiativet och tar tag i din hand.

Gammal kärlek
Apropå kärlek, gammal sådan lär ju alltså inte rosta, men min gamla kärlek, till hundar, håller på att rosta ordentligt.

Hundar, jyckar, byrackor, lopphögar, vovvar, man brukar säga att kärt barn har många namn. Jag har alltid gilla jyckar, men kärleken har nu blivit komplicerad och börjar krackelera.

Jag har haft en hund i mitt liv. En boxer. Vi köpte den lilla boxerdamen på ett slott i Skåne. Hon sprang omkring på stränderna vid Ribersborg och i Bunkeflo, i Malmö, under de första åren av sitt liv. Sedan blev hon en kompis och lekkamrat till tre uppväxande ungar på vår tomt i Stockholms skärgård. Alltid tålig, alltid snäll och alltid beredd på lek. Aldrig aggressiv trots barns ibland hårdhänta behandling. En kväll på sin ålders höst gick hon ut i ett dike och lade sig för att dö. Vi sökte efter henne hela natten och hittade henne först morgonen därpå. Jag tror att vår älskade jycke hade ett roligt och bra liv.

Hon blev 13 år.

Små jyckar på armen
Här nere är det svårt att gå hundra meter på trottoaren utan att möta en människa med hund. Oftast en liten rackare. Stora hundar, sådana som jag alltid vurmat för, är ute. Nu ska det vara små vovvar, sådana som man kan bära, antingen i en väska eller som en muff på armen.

Men om man bär hunden får den ju ingen motion.

Häromdagen mötte jag en kvinna, nybliven morsa trodde jag, för hon hade en sådan där barnsele på magen. När vi passerade varandra såg jag att där, mellan hennes frodiga bröst, satt inte en liten baby, utan en hund!

Jag glodde förvånad på jycken och tänkte att den nog heller hade velat promenera, och lukta på lyktstolparna.

Men som sagt hundar, gärna små rackare, börjar utgöra ett allt vanligare inslag i trottoartrafiken. Inte minst de skithögar de lämnar efter sig då husse eller matte inte orkar böja sig ner och ta bort smörjan. Trots att de flesta har en packe skitpåsar hängande på kopplet. Jag tror att många hundhatare skapas den dag man trampar i sin första hundskit, och sedan försöker få bort den från skon.

Det verkliga hundlivet
Man kan fråga sig vad den här nya hundhysterin ersätter. Är det en livskamrat att hålla i handen, eller är det kanske helt enkelt en nallebjörn. Möjligen ett ödsligt kärlekssurrogat, som kontrast till detta med ”hålla i handen trenden”.

Det handlar uppenbarligen inte om att allt fler människor blivit allt mer djurvänliga. Att bära omkring på en hund, antingen det gäller i en väska eller på armen, är inte ett dugg djurvänligt. En normal hund, stor eller liten, vill röra på sig, nosa, slå en drill och skälla lite då och då. Och alla hundar små eller stora behöver motion.

När något blir modernt och inne så sprider sig ofta nymodigheten snabbt. Titta bara på detta med stora tatueringar, som är nästan omöjliga att få bort. Undrar om de stora blafforna på armar och ben är lika populära hos de tatuerade om 10-15 år. Olika modetrender kan, om det vill sig illa, lämna en nog så bitter eftersmak.

Jag tycker helt enkelt att det verkar liknande ett mode att ha en liten jycke att bära på. Så bevare oss väl, eller bevare alla små hundar, för den dag som detta inte längre är på modet. Då åker väl älsklingen in på närmaste hundgård. Och då handlar det inte längre om kel och kram. Då börjar det verkliga hundlivet.