”Känsla av att må mycket bra; stor upplevelse av välbefinnande trots ogynnsamma yttre omständigheter”. ”Lycka är en känsla av varaktigt välbehag”. Av Hanna Willix, Leg. Psykolog
e-post: hannawillix@gmail.com
LinkedIn: Hanna Willix
+46 70 356 86 15
+34 684 363 922
Lycka brukar beskrivas som ett tillstånd karaktäriserat inte enbart av en avsaknad av sorg, utan fyllt av lycka i egenskap av sig självt. När är människan lycklig, och vad är det evolutionära syftet med denna emotion (känsla)? Upplever vi i idag lycka oftare än man gjorde förr, eller är det i själva verket precis tvärtom?
Många tänker kanske att lycka till stor del hänger ihop med en god hälsa, en stor förmögenhet, ett lyckligt äktenskap, resor, arbete eller annat. Men så är det faktiskt (lyckligtvis) inte! Flertalet undersökningar, mätningar och forskningsstudier har visat att människor i en livssituation som utåt sett verkar framstå som mer gynnsam eller fördelaktig, på gruppnivå faktiskt inte är ett dugg lyckligare än människor som lever under utåt sett klart mindre gynnsamma förhållanden.
Man kan se på lycka ur olika perspektiv. Ett biologiskt, eller om man så vill medicinskt, perspektiv. Lycka som ett tillstånd av många som en människa kan uppleva, men möjligen ett något ”extremt” sådant. Lycka kan ur detta perspektiv inte ses som någon form av normaltillstånd. Om man föreställer sig att kroppen hela tiden strävar efter någon slags balans, eller homeostas, kan konstant lycka knappast räknas dit. Lycka kan snarare ses som en extrem känsloyttring, (vissa forskare har till och med dragit paralleller till symtom som framträder vid psykos), som i någon mån ska regleras. Lycka är ett nödvändigt tillstånd av många i det mänskliga känslolivets repertoar. Därför har lycka, eller kanske snarare jakten på lycka, förmågan att motivera oss att röra oss i riktning mot något vi hoppas kommer att gör oss just lyckliga.
Detta resonemang leder oss till det andra perspektivet, vi kan kalla det ett slags social-konstruktionistiskt sådant: vi försöker skapa lycka som vi föreställer oss att den borde se ut. Alla har en högst personlig syn på vad som är lycka, och den skiljer sig mellan olika kulturer, människor och tidsåldrar. Samhället, media och andra människor i vår närhet, kan påverka vår syn på vad lycka skulle kunna vara.
Hedonisk anpassning. Egentligen en ganska smart mekanism; vi tenderar att vänja oss vid våra levnadsförhållanden, goda såväl som mindre gynnsamma sådana. Detta i sin tur innebär att lyckan vi känner inför exempelvis ett nytt jobb, en efterlängtad resa eller en fördel i något avseende, tenderar att så småningom klinga av. Vi vänjer oss helt enkelt vid hur vi har det, och får ut mindre dos ”lycka” från tanken på eller upplevelsen av detta över tid. Detta, menar många, är ett starkt argument till att vi inte bör ”placera” vår lycka i ekonomiska levnadsförhållanden utan på annat håll.
Oberoende av hur man ser på lycka, kan konstateras att jakten på den intresserar, driver och engagerar oss. Tolkar vi lyckan som skapad av individen och att alla kan välja att se det positiva i allt, vinner vi visserligen en känsla av att vi kan påverka vårt eget liv och möjligen en styrka i det under tyngre perioder, en slags förlängning av att skapa sin egen lycka á la ”The American Dream”. Den synen riskerar dock samtidigt att indirekt skuldbelägga den som inte är lycklig. För om vi bortser från alla faktorer i individens omgivning, har hen då sig ”själv att skylla” för att lyckan inte finns..? En klok person sa en gång: ”Det enda jag med säkerhet kan veta när jag är lycklig, är att jag någon gång kommer att känna mig olycklig på nytt. Och det enda jag kan vara säker på när jag är ledsen, är att jag någon gång kommer att skratta igen”.
Så, kommer lycka inifrån eller utifrån? Ett integrerat synsätt är måhända inte det mest spännande, men kanske i sammanhanget det mest passande. Människan är i grunden ett flockdjur som i åtminstone någon grad givetvis påverkas av både omständigheter och människor omkring sig. Men kanske inte i lika stor utsträckning som man kunde tro.
