I dagens moderna och upplysta samhälle, där tjejer inte får vara yngre än killar på puben, män ska bära klänning på jul och döttrarna döpas till Jan, Henrik och Ove, spirar diskrimineringen mellan män och kvinnor fortsatt utan att någon så mycket som piper ett ord i saken. Av Carl Munther

Det hela började i somras, när jag och min blivande fru var på semester, eller kanske ett tag efter denna semester egentligen. Hur som helst, en hel vecka av sol och bad på mysiga Mallorca, plus några heta och trevliga dagar i Barcelonas storstadsdjungel slutade i sjukdom och illamående. Typiskt. Att man ska behöva avsluta en fantastisk semester med maginfluensa, sa sambon. Att influensan infann sig några veckor efter själva resan tycktes inte vara ett hinder för att det var just influensa hon drabbats av.

Maginfluensa eller inte, men när den inte slutar av sig självt efter ett tag, då börjar i alla fall jag som man att fundera. Hur länge sedan var det? Hur sen var sambons månatliga blödning? Två veckor? Tre? Fyra?
Jag berättade om mina funderingar och fick en lätt fnysning till svar. Med barn? Säkert! Nog för att det är lite motigt just nu, men visst känner sambon igen en maginfluensa när hon fått den… Illamåendet, den förlorade matlusten i kombination med just matlust, de ständigt återkommande idéerna om nya favoriträtter och så vidare.

Det måste vara en kuslig känsla när kroppen beter sig som om man vore besatt av en annan individ. Skulle inte vilja byta, men…
Två graviditetstest senare är sambon aningens tvivlande på influensateorin, men övertygad om graviditet är det sista hon är…
Som sagt… Skulle inte vilja byta, fast hon än så länge sluppit de omtalade humör- och sinnesstämningarna. Byta – Nope! No! Nej och allt som låter som ett ”Jag vill inte byta”, men…

Så har vi alltså fått ett besked som pekar åt att det kanske inte rör sig om Mallorcinska bakterier, utan en graviditet. Nu börjar det hända saker. Mina systrar ringer och frågar hur sambon mår, mamma ringer och frågar hur sambon mår. Sambons mamma ringer och frågar hur hon mår. Alla berättar de om egna eller vänners erfarenheter.
Hur elaka gravida kvinnor kan bli, humörsvängningar, illamående, viktökningar och mammakläder. Att sambon börjat bli lite av en hushållstyrann är helt okej, även för mina vänner. Att man får gå upp mitt i nätterna för att hämta ett glas vatten är helt okej, även för mina systrar. Säger man något får man till svar att man får skylla sig själv och att man måste ta sitt ansvar och vara snäll. Men…

Nu är det så här, att kvinnan får ta det tyngsta lasset under en graviditet, men mannen har även han ett tufft arbete som backup, stöd, psykolog, uppassare och tjänstehjon… Gudrun och Tiina skulle bara veta…
Sedan, när allt gått väl och man blivit far, då kommer nästa slag – Man är inte välkommen i hemmet under barnets uppväxt, för detta är tillskrivet kvinnan i de flesta länder runt om i världen (Sverige är ett av undantagen, men nu lever jag inte i Sverige), mer om detta vid ett senare tillfälle.

Tillbaks till nuet, hur kommer det sig att vi män inte räknas under en graviditet? Har en nära vän vars sambo fick missfall hemma i Sverige för några år sedan. Då hans sambo vid detta tillfälle var gravid i tredje månaden, hade båda två vant sig vid tanken på att bli föräldrar och blev givetvis mycket ledsna och oroliga när så missfallet var ett faktum. När de anlände sjukhuset i Halmstad, skickades hans sambo in på kvinnoklinken tillsammans med samtalsterapeut och psykolog, medan min vän blev utskickad i trapphuset för att vänta i obestämd tid. Att han kanske var ledsen var det ingen som ens hade en tanke på.

När jag och min sambo gick till den lokala läkarstationen för ett första möte, kände jag snabbt blickarna från den kvinliga personalen. Kanske var det inte så, men när ingen ens frågar vem man är, hur man mår, eller om man har ett namn, då känns det rätt tufft och man skrumpnar snabbt ihop till en liten livlös boll av kött och blod. Diskriminerande!

Jag har börjat förstå vad jag har att vänta framöver, men tänker inte ge upp för det. Det är dags att någon säger ett pip och att vi män får upprättelse och jämställdhet i denna fråga. Kanske skulle man göra som de gjort hemma i Sverige… Starta en rörelse, få bidrag och komma med olika idéer för framtidens fäder?
Skulle kunna kalla denna organisation för något i stil med TJI – Tusenfalt JubelIdiot. Låter väl inte helt fel. Sedan skulle man kunna införa lagförslag på att kvinnor inte längre får ha ensamrätt om barnafödandet då detta är djupt kränkande för världens alla män. Införa i grundlagen att kvinnans smärtor i samband med graviditeten helt och hållet beror på att hennes anmoder, Eva, lurade männens anfader, Adam, att äta av den förbudna frukten…

Jag återkommer inom kort i ämnet och uppmanar nu alla er män här på Costa del Sol och som har erfarenheter från att vara med barn, att skriva till mig med era kunskaper. Allt material kommer att sammanställas och publiceras i en gigantisk hjälpdatabas där framtidens fäder kan söka tröst och upplysning.
Kanske får det inte plats här i tidningen, men i så fall ockuperar jag väl plats på www.svenskamagasinet.nu.