Ice-bag, långkalsonger och motorvärmarsladden. Ja, det är mycket som går att lämna hemma inför avresan till Solkusten. Dessvärre följer krämporna med.
Av Peter Arnström e-post: arnstrom.peter@gmail.com
När förberedelserna inför Spanienäventyret är i gång är det skönt att konstatera att stora delar av vinterutrustningen får stanna hemma.
Tyvärr så gäller det inte de krämpor man dragit på sig genom åren.
Trots rigorösa säkerhetsrutiner på våra flygplatser så överlever de alla kontroller.
Vi får lämna ifrån oss raklödder, hudkrämer och kanske det värsta av allt – Kalles kaviar.
Men krämporna…
Krämpor som ofta kommer tidigt. Redan vid 35-årsåldern börjar ryggraden dra ihop sig.
Så när du, 35 år och äldre, vaknar i morgon är du något kortare än när du gick och la dig.
Kanske man inte märker det direkt, men vänta bara.
Det blir värre.
Som när det är dags att dammtorka köksskåpet.
Var länge inget problem, men nu känns det som det där skåpet hamnat upp i taket.
Utomhus är det inte lika illa när huset ska målas om och stegen ska på plats. De centimetrar man förlorat kompenseras av landhöjningen.
Så vid 35 års ålder har vi nått toppen, åtminstone längdmässigt.
Sedan går det utför.
Nåväl, att ha krämpor kan för oss äldre också vara en fördel.
Vi behöver nämligen inte jämt prata väder.
Sjukdomar och mediciner är det som gäller vid våra lunchträffar.
”127-94”, säger någon.
”196-147”, säger en annan.
Märkligt att han är så pigg med tanke på att siffrorna handlar om blodtrycket.
Någon informerar om att han höjt dosen på sitt dagliga Eplerenon-intag från 25 till 50 mg, innan det är dags att beställa in efterrätten.
Förmaksflimmer, nageltrång och gråstarr är andra ämnen som ofta dyker upp på dagordningen.
Om spanjorer pratar sjukdomar lika mycket som vi svenskar vet jag inte.
Kanske det inte behövs då de har den näst högsta medellivslängden i världen och det sägs att de snart kommer att passera japanerna.
Spanjorer som dricker vin, röker och äter en massa onödigt bröd.
Grönsaker och olivolja tycks kompensera det mesta.
Nu ska det också sägas att det finns många svenskar på Solkusten som bär åldern med heder och går omkring med ett brett leende.
”Så där vill jag också vara när jag fyllt 90”, är tankar som farit genom huvudet när man stött på dessa pigga landsmän.
Att åldras och bli äldre kanske mest märks när man träffar barnen, ännu mera barnbarnen.
Det är då om inte förr man upptäcker att tiden har tickat på.
Barnbarnen vågar dessutom säga sanningen:
”Mormor, hon på tv har längre armar än dig”, sa 4-åringen när Sofia hur enkelt som helst nådde ner till golvet.
Mormor hade det betydligt kämpigare.
Eller som när vi låg på stranden och solade och ett av mina barnbarn konstaterade på avstånd:
”Morfar, va fina tatueringar du har på benen”.
Smickrande att höra, men för en ålderstigen och skröplig gubbe var det bara att säga sanningen:
”Det är åderbråck…”
Vi kämpar vidare.
