Det gick att se vågorna, höra bruset.?Medelhavet låg där så nära, men ändå så långt borta.?Det hade kommit ett virus mellan oss.? Av Peter Arnström

e-post: arnstrom.peter@gmail.com

När ett nytt år har inletts är det ganska naturligt att blicka tillbaka på det som vi just lagt bakom oss.
Tanken går till de välfyllda svampskogarna, när morfar till barnbarnets stora glädje trillade ur sängen eller samma morfar fick rusa efter brandsläckaren när gasolgrillen började brinna.

Men…

Det är omöjligt att blicka tillbaka utan att tänka på ett virus.

En osynlig liten varelse som ingen av oss visste något om men som ställde till med så mycket.
Själva befann vi oss, precis som många av er, i vårt boende på Solkusten.
Vår dotter med familj hade just kommit på besök när det värsta brakade loss.

Hela Spanien stängde ner, inte ens det mäktiga och i sammanhanget oskyldiga Medelhavet fick besökas.
Barnen, 6 år och 0,5 år, fick inte gå ut och det var kämpigt. Främst för dem, men även för oss.
”Lugn, det går över på en vecka” var mitt första expertutlåtande efter att ha varit i karantän några dagar.
Ja, vi blev väl alla självutnämnda experter denna tid och med facit i hand har jag inte haft många rätt i mina teorier.

Någon Statsepidemiolog blir jag aldrig, även om den lättsamma klädstilen skulle passa mig.
Inte ofta man ser högt uppsatta statliga företrädare som Tegnell i en avslappnad utstyrsel.

Det är väl bara ”GW” som under sin tid hos polisen varit i närheten. Eller rättare sagt några nivåer lägre.

Den folkkäre kriminologen kan till och med lägga in en ”prilla” i direktsändning utan att någon reagerar.
För Tegnell räckte det med att hosta i handen, och inte i armvecket, för att det skulle bli ett ramaskri.
Spanien drabbades hårt och hamnade tidigt i det internationella rampljuset.

Många i Sverige hörde också av sig och undrade hur det var att befinna sig i karantän.
”Jo, tack. Dagens höjdare är de minuter man får gå ut med soporna”, var mitt stående svar.
Det fanns nu dock också ljusa stunder i allt elände. Exempelvis när folk varje kväll gick ut på sina balkonger och hyllade vårdpersonalen med applåder.

En hårt drabbad värld höll ihop på något vis och speciellt minns jag långfredagen som dessutom var en av få soliga dagar under våren.

Inför bilresan hem i april hade vi läst på nätet att det var ”svårt att hitta hotell”, ”inga matställen är öppna” och att ”mackarna har slut på 95-oktanig bensin”.

Det mesta var fel och det blev i stället en fin resa. Några veckor tidigare än beräknat, men samtidigt genom ett Europa där våren – enligt frugan – visade sig från sin bästa sida.
I svampskogen hemma i Sverige kunde man också dra nytta av pandemin.
När man hittat ett bra ställe och hörde röster från andra plockare närma sig var det bara att hosta rejält några gånger.
Det höll dessa inkräktare borta…

Tillbaka på Solkusten i höst var det mesta sig likt, dock med många restriktioner.
Det viktigaste var dock att vi i motsatts till i våras kunde genomföra våra dagliga promenader.
Men med en skillnad.

Förr när vi gick på paseon möttes vi av en stark illaluktande odör när vi passerade kommunens pumpstationer.

En odör som vi nu helt plötsligt älskade och njöt av. Rent av längtade efter.

En bekräftelse på att luktsinnet fungerar.