Det är blött och halt i gräset uppför den ganska branta backen från Valderramas 14:e green till 15:e tee. En smal gångstig, inhägnad av två tunna rep, markerar gångvägen för spelarna i Volvo Masters. För Robert Karlsson ser den korta promenaden ut som hans Via Dolorosa. Av Anders Olow
Med nedsänkt huvud tittar han ner i marken och har händerna i byxfickorna. Han har haft en dålig sista runda. Hans sämsta runda hittills och han halkar ner i resultatlistan. Men ändå, i dag är det Order of Merit som gäller, i dag avgörs det vem som vunnit mest pengar under hela säsongen på Europatouren. I praktiken står det mellan Robert Karlsson, Lee Westwood och Padraig Harrington, men läget just nu, med bara fyra hål kvar att spela för Karlsson är tydligt. Han kommer att vinna. Lee Westwood har gått bra, men det räcker inte. Kanske vet han det just nu här i backen upp till 15:e, eller så vet han det inte. Karlsson är koncentrerad på dagens runda. En spelare av hans kaliber tänker i det precisa nuet. På varje slag för sig. Det är därför han går med nedsänkt huvud, han är koncentrerad på det som händer just nu och tre över par efter 14 hål vill ingen tourspelare vara, ännu mindre ligga på +8 totalt.
Runtom i sluttningen står det publik, några går med upp till tee. Häruppe är utsikten utmärkt bara ett par meter från utslaget och green på detta par tre ligger 203 meter bort och neråt och syns tydligt.
Att stå här gör hela skillnaden mellan att se golf på TV hemma i soffan och att uppleva den live på plats. Här kan man höra spelarnas långa järn trycka till bollen på ett sätt som får en att förstå skillnaden mellan dem och oss andra. Svingen, som ser ganska lugn ut i TV-rutan, är inte så lugn i verkligheten. Här på plats både ser och hör man att den egentligen är betydligt kraftfullare, inte nödvändigtvis snabbare, men mer fokuserad, förberedd och attackerande.
Här på tee är väntan längre än vid tv:n. När den ena bollen slagit ut är den andra redan på plats, så det lär ju ta åtminstone tio till femton minuter innan det är dags för några spelare att slå ut igen. Man hinner betrakta de kända namnen. Darren Clark tänder en cigarett och växlar en skrattande kommentar med Peter Hanson. Sergio Garcia går fram till en åskådare som han sett tappa sitt program innanför repen, tar upp det och sträcker över det. Men det är ändå ganska lågmält. Publiken är knäpp tyst. Några fotografer med röda armbindlar tar plats snett framför och nedanför utslaget. En man i röd officiell medhjälparjacka går fram till en dam som precis tagit fram sin mobiltelefon med kamera och säger att fotografering inte är tillåten.
Det är egentligen bara spelarnas caddies som pratar. Vi andra harklar oss på sin höjd lite försiktigt. Man vill ju inte vara den som hörs mest i tystnaden. 15:e tee är som en scen, aktörerna trampar lite av och an, som vore det precis bakom ridån backstage och de gör sig redo för entré i en audition med oss som jury. Vindriktningen är testad med uppslängt gräs och klubbvalet är gjort. Bollen peggas upp… Den enda som inte använder peg är Sergio Garcia. Han trampar i stället till gräset, provar sig fram med foten för att omsorgsfullt och eftertänksamt välja den rätta platsen. Där lägger han ner bollen långsamt och försiktigt och ser till att den ligger precist vilande på grässtråna. (Inte som Laura Davies som lägger ner sin boll på den lilla kulle som blir efter att hon drämt ner sin järnklubba i gräset). Garcia tar några steg bakåt, provar sin sving ett par gånger, går tillbaka till bollen, sätter ner klubban och stannar upp, koncentrerar sig… För bara några år sedan kunde han stå så i vad som verkade en evighet. Han tog sin stance, lyfte klubban ett par decimeter, satte ner den på marken igen, upp i luften igen, ner på marken igen, upp i luften igen, ner på marken igen… Fast det tvångsbeteendet har han slutat med nu.
Kanske har han en järntrea i handen, kanske en järnfyra. Hans sving är ganska flack på toppen och han trycker till bollen i tillslaget med mer kraft än många andra. Jag kommer att tänka på Ben Hogan. Hur han viker handlederna på toppen av svingen så att klubban ligger absolut horisontellt, hur han sedan drar ner nersvingen genom att skjuta höften åt vänster och därigenom utväxlar en enorm accelerationskraft. Garcia har dessutom lagt till en extra handledssnärt som nästan ser lite hafsig ut – men så hör han också till de på touren som slår längst. Här på 15:e trycker han till bollen det där lilla lilla för mycket, högeraxeln roterar runt bara lite lite för fort och bollen dras åt vänster – men bara strax utanför green.
Sören Kjeldsen tar en provsving och fäster blicken på green. Han har gjort birdie på 11:an och 12:an och säkrat sin ledning. Sånt ger självförtroende och det syns i hållningen. En timme senare sänker han sista putten på 18:e, 5-årige sonen Emil springer stolt och lycklig ut till pappa på green och slänger sig om hans hals. Äntligen! När Tiger Woods bestämde sig för att ta paus i sitt golfspelande hade nämligen Emil sagt till pappa Sören att ”Nu har ju du chansen!” och nu blev det så!
Sören Kjeldsen höjer glaspokalen i luften, tackar Valderrama, Volvo, greenkeepers, alla frivilligarbetare och sin familj. Checken på sju miljoner viker han ihop och stoppar i fickan.
Robert Karlsson från Katrineholm vinner Order of Merit, är ekonomiskt försörjd för resten av livet sedan flera år tillbaka med drygt 105 miljoner inspelade kronor. För honom är The Harry Vardon Trophy ett bevis för att han den här säsongen är Europas bäste Karlsson. Han lyfter upp den i luften för fotografernas skull, men hustrun Ebba ropar i bakgrunden att nu det är bråttom! Han måste i väg snabbt! Robert Karlsson lämnar över trofén och springer med långa snabba steg till en väntade XC60 courtesycar från Volvo som står och väntar med motorn på. Ett chartrat privatplan står och väntar på Málagas flygplats för att ta honom till Paris och vidare till nästa tourtävling i Kina. Men sedan ska han vara ledig – kanske åker han då till sin oas i Vuollerim i närheten av Jokkmokk. Där kan han koppla av och njuta, för Robert Karlsson är i dag en lycklig och harmonisk människa.