I juli 2017 var jag på boksläpp i Skanör. Jag som aldrig ens varit på ett kosläpp. Tillika min egen bokrelease! Det var en smått absurd känsla att hålla i en bok som det stod mitt eget namn på, med hundra förväntansfulla personer framför mig i vår trädgård, nyfikna på vad jag nu hittat på. Av Mats O. Svensson
e-post: mazzesvensson@hotmail.com
Jag hade tre anledningar att skriva. 1. Hade tagit en tidig pension. Fick tid över. 2. Fick inte bygga fler spaljéer i trädgården för hustru Louise. 3. Dessutom hade jag genom åren fått höra från alla håll, att ”Du måste skriva en bok nån gång! Du med alla dina historier.” Jag har berättat sagor för barn och barnbarn så de knappt kunnat somna. Senast historien om enbente Bertil Persson. Det tog en dryg vecka innan sonsonen Oscar vågade sova i sin egen säng. Jag ber hans föräldrar, min äldste son och min svärdotter, om ursäkt.
Efter 35 år i den internationella transportindustrin, resande runt om i världen, har jag träffat många intressanta människor i möte av skiftande slag. En del normala, människor såväl som möte, andra smått bisarra. Ingen nämnd, inte just här i alla fall, och ingen glömd. Jag kände, nu när arbetslivet skulle ta slut, att jag bara måste få de senaste 35 åren ur huvudet. Skulle jag skriva en faktabok om transport och spedition? Zzzzz, jag somnade innan jag tänkt tanken färdig. Gud så tråkigt! Jag bestämde mig för att skriva en lättsam kriminalroman. Lättsam förresten? Jag tar livet av gamla kollegor, kunder och leverantörer. Det finns de som tycker de känner igen vissa personer i ”En man med temperament” Nej, nej! Bara påhittade karaktärer. Något måste ju människorna heta. Vissa namn är dock ganska lika nu levande personer. Som dessutom verkar i transportbranschen. Märkligt.
Jag satt på kvällarna med min laptop i knä i vårt lilla bibliotek, lite soft Van Morrisson i lurarna för att stänga ute övriga ljud. 14-åriga Lagotto-tiken Flisa bredvid med koll på både husse och handling.
Vid något tillfälle sparkade hustrun till mig och jag kunde, bakom dator och hörlurar, ana att hennes mun rörde sig. -”Va?” -”Jag sa: Vad sitter du och skrattar åt?” Jag hade hittat ett nytt sätt att ta livet av någon bekant och tydligen skrattat högt. Det var en kul process. Att skriva. För mig, alltså. Att skriva en bok är också att vara Allsmäktig. Bestämma över liv och död. Leif GW säkert skulle ta av glasögonen, eller på, och såga delar av handlingen med … ”Nja, nu jobbar ju inte polisen så”… ”Jo, bäste Leif Gösta Willy, i min bok jobbar de så!” Ingen skulle få läsa boken innan, inte ens hustrun. Ville inte höra hennes: ”Nja, fortsätt du med att bygga spaljéer, lilla gubben.” Så när boksläppet ägde rum, var det bara jag som läst den. Lite nervöst, måste jag nu tillstå, när jag då tittade ut över mängden människor i trädgården.
Någon arbetskamrat drog paralleller i boken med det verkliga livet och log åt vissa händelser. Familjen drog på smilbanden åt den lille senige mannen i Nerja, Sven Olsson. Har inget med min pappa Olle Svensson att göra, som bott 30 år i Edificio Delfin i Torrecilla. Ytterligare någon läste boken utan associationer och fick några kvällars förströelse. Vackert så.
Ett par veckor innan bokreleasen var jag på studentfest hemma i Skanör. Arbetet med min bok hade redan kommit på tal när jag slog mig ner. Så började det pratas om författare i allmänhet. Hade jag vetat vilka bokkännare jag bor granne med, hade jag nog tänkt mig för innan jag berättat att jag höll på med en bok. Vilka fullständigt lysande verbala halshuggningar av flera kända författare. Huvaligen! Jag kröp ihop bakom vinglaset. Värst var sågningen av en av våra stora deckardrottningar. Jag blev helt kall! Om de säger så om henne, vad skall de tycka om mitt första alster?! Måste vi flytta när grannarna läst min bok? Men så tänkte jag … om det värsta inträffar, att grannarna slutar hälsa … då kan jag ju ändå säga, med rak rygg och högt huvud, när nya människor frågar;
”Jaså, du har skrivit en bok? Hur är den?”
”Jodå, grannarna tycker jag skriver som Camilla Läckberg”!
Jag har tre söner. Mellansonen Jonas har gjort omslaget till boken. Det blev förvånansvärt bra, förvånansvärt eftersom inte han heller fick läsa det minsta stycke ur boken, bara få några lösryckta, viskande meningar över telefon. Ändå lyckats fånga en väsentlig del av handlingen med omslaget. Äldste sonen Henrik och svärdottern Helena är redan nämnda. De blev besvikna. ”Vi ville också vara med. Varför tog du inte livet av oss?” Jag hade ju barnbarnen att tänka på! Kunde ju inte göra dem föräldralösa redan i första boken. Till alla andra som också blev besvikna och kanske läser detta … Håll ut! Uppföljaren kommer. Har ni tur är ni styckade innan jul. Tre söner, sa jag. Ja, tyvärr tog jag livet av den yngste, Niklas, i kapitel 11. I verkliga livet flyttade han till Mallorca kort efter att boken blev klar och arbetar numera i Palma. Han har aldrig sagt varför han flyttade.
Just nu sitter jag någonstans mellan Calle Castilla Perez och Calle Malaga i Nerja och skriver på uppföljaren med arbetsnamnet ”Yakuza”. Den kommer till vissa delar att utspela sig i Japan. Måste erkänna att jag inte trodde jag skulle längta tillbaka till regn och rusk men det är svårt att tänka onda tankar här i solen och värmen. Det är tur vi fick balkong i norrläge så jag har något att reta mig på.
