På landsbygden i andalusiska Cádiar på drygt 1300 meters höjd sydöst om Granada, inte långt från Medelhavet, ligger en av Europas högst belägna vingårdar.

Hit till bodegan Barranco Oscuro kom familjen Valenzuela 1979 för att leva närmare naturen.

De började odla vad alla farmare runt omkring odlade: grönsaker, mandelträd, fikonträd och vindruvor.

Text och foto: Ronny Holmlund Research: Christer Blomkvist

Annons

Den magra, steniga jorden består av lera och skiffer och klimatet är torrt och blåsigt. Det finns ett 30-tal vingårdar i området. I hela Andalusien finns det 421 officiella vingårdar, majoriteten på mindre än fem hektar.

De flesta i området producerade ett enkelt vin till husbehov, Vino Costa, som är en blandning av olika druvor. Manuel Valenzuela insåg tidigt att vintillverkning var det enda som möjligen kunde bli lönsamt och planterade druvor på stora delar av marken, både traditionella druvor och sådana som inte odlats här tidigare. Han kunde ingenting om vin, men visste att han ville odla ekologiskt och att det skulle vara kvalitetsviner. ”Vi flyttade inte ut på landet för att förgifta jorden”, som sonen Lorenzo uttrycker det.

Lorenzo har tagit över mer och mer av verksamheten, men Manuel som fyller 80 i år är fortfarande aktiv.

Tvingades gå i landsflykt

Familjen hade tvingats fly till Frankrike på 70-talet under Francos diktatur. De hade förbjudna böcker hemma och deltog i hemliga möten tillsammans med andra som motsatte sig regimen. Manuels fru Rosa var nära att fängslas men i sista stund lyckades de, bland annat med hjälp av en präst, ta sig över gränsen till fots en natt. De stannade i Frankrike i drygt tre år innan de kunde flytta tillbaka. De bodde i både Bilbao och Barcelona innan de bestämde sig för att lämna storstaden och så småningom satsa på vinodling.

Det startade i liten skala och Manuel lärde sig allt eftersom. Den första egna skörden att tala om kom efter några år och Manuel och Rosa hjälptes åt med arbetet på gården. Redan från början var alla tillsatser och kemikalier bannlysta. Vinstockarna blev fler och fler och idag odlar de en mängd olika druvor på sina tolv hektar: Albariño, Cabernet franc, Cabernet sauvignon, Chardonnay, Garnacha, Garnacha blanca, Gewürztraminer, Macabeo, Merlot, Montúa, Moscatel de Alejandria, Moscatel morisco, Moscatel negro, Palomino (Listán negro), Parellada, Pedro Ximenez, Pinot noir, Riesling, Syrah, Sauvignon blanc, Tempranillo, Tintorera, Vermentino, Vigiriega, Viognier och några till. De producerar fler än tjugo olika slags viner: rött, vitt, rosé, mousserande och dessertvin, ungefär 30 000 flaskor per år.

För slappa krav

Manuels metoder fick efterföljare i hela Spanien och han räknas som en av pionjärerna när det gäller ekologisk odling. Han fick sin första ekologiska certifiering i början av 90-talet, men både han och Lorenzo är kritiska till dagens certifiering, de tycker att kraven inte är tillräckligt hårda. Därför befinner sig Barranco Oscuro idag utanför systemet. ”Vi är lite i opposition med de stora vinproducenterna”, säger Lorenzo.

Lorenzo har tagit över mer och mer av verksamheten, men Manuel som fyller 80 i år är fortfarande aktiv. Rosa dog 2014 och nu är det Lorenzo och Manuel som driver verksamheten tillsammans med Lorenzos fru Luisa. Att Lorenzo skulle följa i faderns fotspår var knappast någon överraskning. Han läste visserligen juridik på universitetet, men yrkesbanan var redan utstakad. Studierna har han haft nytta av, byråkratin är omfattande. Han tycker att de borde få mer stöd av staten. ”Vi har ett visst ekonomiskt stöd, men vad de ger med den ena handen tar de tillbaka med den andra. Våra vänner i Frankrike har det mycket bättre.”

”Vi flyttade inte ut på landet för att förgifta jorden”

Vingården är Manuels område och han kan inte låta bli att plantera fler druvor. De äldsta vinstockarna är 40 år, och de yngsta bara några år gamla. De odlar olika druvor intill varandra, i olika rader som löper parallellt. Vissa vinstockar ger knappt någon skörd alls, men får ändå vara kvar.

En del viner lagras först i ståltank, och sedan i ekfat av kroatisk ek. Andra viner lagras direkt i ekfaten. Ekfaten tvättas enbart med hett vatten, inga kemikalier tillåts. De använder heller inga tillsatser i klarningen. De filtrerar noga utan att ta bort något som är en del av vinet, och låter vinet vila tills det har klarnat.

I år skördade de i stort sett i hela september. Klimatförändringarna gör att skörden blir tidigare och tidigare. Allt sker manuellt, sex säsongsanställda går runt och plockar. Förutom Lorenzo och Manuel har de en heltidsanställd och två som jobbar några månader per år. Luisa har hand om försäljningen. De exporterar 80 procent av sin produktion. Exporten till Sverige går via företaget Vin & Natur i Malmö.

Spanjorer dricker för lite

Vi får provsmaka ett antal viner. Genomgående för dem är att de har hög syra. Särskilt gäller det druvan Gewürztraminer, som smakar väldigt annorlunda mot vad man är van vid från Alcase och Tyskland. Nätterna här kan vara kalla vilket gör att druvorna kan behålla syran. Manuel kluckar förtjust när vi inte kan gissa vad det är för slags vin vi dricker.

Den Pinot noir vi provar har en mycket hög strävhet. Ett av de populäraste vinerna är det röda 1368, döpt efter höjden över havet där vingården ligger; en blandning av Cabernet franc, Cabernet sauvignon, Garnacha och Merlot. Det vi dricker är från 2011. De gör också ett torrt vitt vin på druvan Pedro Ximenez, som ju annars får soltorka och bli den sötaste av alla sherrysorter. Men Lorenzo vill inte utse något favoritvin. ”Det är som att säga att man älskar ett barn mer än ett annat, men jag tycker att det är fantastiskt att vi på bara tjugo år kunde producera kvalitetsviner här.” De deltar inte i några tävlingar, som de tycker är rena skämtet, nästan alla får ju medaljer.

Den ekonomiska krisen har drabbat Spanien hårt, men den har inte direkt påverkat Barranco Oscuro. Deras problem är ett annat, enligt Lorenzo.

”Spanjorerna dricker för lite vin. Vi är bland de sämsta i EU vad gäller vinkonsumtion per capita. Detta i ett land med den största odlingsytan i världen.”

Framtiden ser dock ljus ut. De planerar inte att utöka verksamheten, men hoppas att fler av deras grannar också satsar på kvalitetsviner så att området blir känt för sina viner. Att de tror på framtiden visar också det faktum att Lorenzo och Luisa, som idag bor i närheten av Granada, håller på att bygga ett hus i närheten av bodegan och Manuels gård.