Levnadsstandarden har förändrats radikalt de senaste 40 åren. Vilka händelser som får störst betydelse för framtidens nivå av levnadsstandard är således av stort intresse. KRÖNIKÖR
Ruben Larsen
ruben@hagakapital.se

Det som intresserar oss är volymen levnadsstandard som ekonomin kan omsättas i, och inte nominell volym av BNP.

Innan Coronan sammanställde vi siffror från databaser hos olika institutioner och konsensusprognoser avseende förvän – tad tillväxt. Förväntad tillväxt i Asien var 5,5%, Europa 1,5 % och USA 1,8 %. För Europas och USA:s del förväntas det ta 5–6 år innan man är tillbaka där man var innan Coronan medans Kina vid utgången av tredje kvartalet i år hade en tillväxt på 4,8 % de senaste tolv månaderna.

Det är helt uppenbart att den ekonomiska tyngdpunkten har förskjutits mot öst. Kinas utveckling de senaste 40 åren är hu – vudförklaringen till merparten av den asiatiska tillväxten och här växer även ASEAN 10 starkt (Vietnam, Kambodja, Laos, Thailand, Myanmar, Malaysia, Singapore, Indonesien, Brunei och Filippinerna).

Å andra sidan har västerländska liberala demokratier inte levererat. Levnadsstandarden har gradvis urholkats och missnöjet hos befolkningen ökar. Vi har ett antal tillfällen utnyttjat vår demokratiska rätt att byta ut beslutsfattare vi är missnöjda med, men trots alla politiska utskiftningar och våra demokratiska värderingar har vi inte lyckats vända trenden. Vi röstar och ångrar oss.

Den asiatiska regionen (trots en myriad av bilaterala konflikter) går i motsatt riktning. Medan västvärlden har valt tullbarriärer och handelshinder som strategi för att skydda nationella intressen, etablerar den asiatiska regionen världens största frihandelsavtal. För drygt åtta år sen initierade organisationen ASEAN förhandlingar i syfte att etablera ett omfattande frihandelsavtal i Sydostasien, och den 15 november i år signerade Asean 10, Kina, Japan, Sydkorea, Australien och Nya Zeeland ett slutgiltigt avtal ”Regional Comprehensive Economic Partnership”.

Vilken strategi Europa väljer blir avgörande. Är Asien framtidens marknad för export eller ska Europa tillsammans med USA försöka förhindra den asiatiska tillväxten?

Finns det takhöjd för att samexistera med Kina och Vietnam eller måste vi påtvinga dem västvärldens liberaldemokratiska politiska system?

Är det egentligen så svårt att förstå varför Kina upplever delar av västvärldens värderingar som dubbelmoral. Året 1841 ockuperade Storbritannien Hong Kong efter det första opiumkriget eftersom Kina inte accepterade opium som betalning för kinesiska exportvaror. Storbritannien blev kvar i 156 år innan dom lämnade tillbaka ockuperad mark. Demokratiska val under brittisk ockupation var obefintliga. Den kinesiska statens långtgående autonoma självstyre (ett land, två system) blev infört av Kina efter överlämnandet 1997.

USA har redan valt sin väg. Tvärpolitiskt har USA definierat Kina som fienden och det arbetas aktivt för att förhindra att Kina växer om USA. Vidare försöker man samla stöd för en allians av demokratiska länder mot Kina. Sydostasiatiska länder har redan meddelat sitt ointresse. De flesta uttrycker följande ”tvinga oss inte att välja sida, ni kommer inte gilla utfallet”.

Samma fenomen kan observeras i Europa. I flera europeiska länder har det ekonomiska intresset förskjutits mot öst, och traditionella allianser ifrågasätts allt oftare. Ett öst som växer ifrån väst är redan en verklighet som kommer att tillta i styrka.

Det intressanta är att inga länder i öst har detta som ett utta – lat mål. Däremot har samtliga länder i regionen ett metodiskt fokus på att skapa ett bättre liv för befolkningen, genom att utrota fattigdom och lyfta levnadsstandarden.

Kinas definition av sitt kommunistiska politiska system är följande “om katten är svart eller vit spelar ingen roll så länge den fångar möss”. Allt är tillåtet så länge det fungerar, detta oavsett om det heter kapitalism, statskapitalism eller socialism. Samspelet mellan marknadens osynliga hand och statens synliga hand har tveklöst genererat unika resultat.

Asiatiska länder har aldrig tidigare haft bättre förutsättningar att lyckas med sina planer, de har aldrig tidigare haft den mängd av resurser och kompetens som nu. Till detta har de fyrtio års erfarenhet av framgång, en framgång de ofta har kämpat sig till i stark ideologisk motvind.

Den ekonomiska utvecklingen i Europa kommer i hög grad att bestämmas av den strategi som väljs avseende relationen till Asien.