Den andra mars i år publicerade Trump (enligt min uppfattning) det mest extrema uttalandet i sin karriär som ledaren för den fria världen. ”Trade wars are good, and easy to win”. Av Ruben Larsen
e-post: ruben@hagakapital.se
+34 616 854 498

Flyglarmet gick och blodet frös till is på de finansiella marknaderna och paniken var ett faktum. Några lämnade sina dagliga göromål och sökte sig till skyddsrummen, andra blev paralyserad och med misstro läste man uttalandet igen och igen. Statsledare, representanter från institutioner och centralbanker försökte bemöta uttalandet. Analytiker tävlade om den bästa analysen kring förväntat utfall och cirkusen var igång.

Nu när dammet hade lagt sig kvarstår det fyra frågor.

1. Är det möjligt att den amerikanska befolkningen har valt en president som uppriktigt menar att handelskrig är av godo?
2. Att handelskrig är enkla att vinna?
3. Är det möjligt att bemöta ett sådant uttalande?
4.Är det värt mödan att försöka?

I skrivande stund har det gått en dryg månad och mycket av dramatiken har lagt sig. Marknaden har så långt konkluderat att svaren på ovan nämnda frågor är Nej. Vidare har man konkluderat att detta var ett förhandlingsutspel i helt vanlig Trump anda.

EU och Kina annonserade med kirurgisk precision strafftullar på varor som producerades i områden där republikaner har starkt stöd. Syftet var att ändra makt – balansen i senaten.

Trump spelar ett högt spel som han förmodligen kommer att vinna då detta är vad han gör bäst. Tittar man historiskt på denna mans återkommande utspel så är han mycket förutsägbar. Han vill göra en ny DEAL. Denna kommer med mycket liten sannolikhet att rita om kartan för global handel, och den kommer att säljas av den amerikanska administrationen som fantastisk. Övningen att sälja och marknadsföra sig som en ”deal – maker”. Tack vara dessa färdigheter är han President. Om Trump inte ställs för riksrätt före, kommer han förmodligen att upprepa sin dans till ”I did it my way”om 2 år.

Om vi tar några steg tillbaka och betraktar senaste årens globalisering och utveckling av världshandeln är bilden mycket annorlunda än under kalla kriget. Kartan har ritats om. USA är fortfarande den enskilda största ekonomin i världen men ej den viktigaste.

Om vi förutsätter att en producent vill nå så många potentiella konsumenter som möjligt är inte USA den viktigaste marknaden att vara på. Enligt Världsbanken har Kina under perioden 1981 till 2015 lyft 840 miljo – ner människor ut ur fattigdom. Detta är ca 2,6 gånger mer människor än USAs befolkning som vid årsskiftet uppgick till 326 miljoner. Sedan millennieskiftet till sista december har Kinas BNP ökat med drygt 900 % mätt i fasta priser. Framtidens konsumenter är obelånade asiater där livsmottot är ”detta är vårt århundrade”. Utvecklingen avseende entreprenörskap, utbildning och fattigdomsbekämpning går i en rasande fart och detta är en tävling som västvärlden inte kan vinna.

Trycket från USA kommer sannolikt föra Europa närmare Asien. EU blir i mindre utsträckning en självklar allierad för amerikansk utrikespolitik. Amerika First kan leda till Amerika Alone. Och detta med kinesisk överproduktion av stål? Denna verksamhet sysselsätter ca 2,1 miljoner kineser i huvudsakligen statligt ägd verksamhet. Överkapacitet av stål skapar utmaningar för producenter, men på andra sidan av myntet krymper kostnaden för denna ingrediens, när stora infrastrukturprojekt skall sjösättas. Om det verkligen finns en plan för en mur mot grannarna i söder borde man ta tillfället i akt och bygga medan stålpriset är lågt. Flera kompetenta kinakännare ser överkapaciteten i stålproduktion som ett förtäckt socialbidrag. Det är bättre att arbetarna har ett jobb än social oro efter nedskärningar.

Kommer denna cirkus dämpa tillväxttrycket i realekonomin? Så långt, är det lite som indikerar uppmätt lägre aktivitet. Den politiska cirkusen fortsätter, men bruset drunknar i de ljuvliga tonerna från en förbättrad realekonomi.