I lördags var det loppis på feriaplatsen i Fuengirola. Som en svensk loppis ungefär fast så mycket större. Bord överallt, ända längst nere från portalen vid ”tåggatan” Avenida de Jesús Santos Rein, i fyrdubbla rader hela vägen upp till Palacio de la Paz, Fuengirolas stora kongresscenter. På tisdagarna är grönsakshandlarna och månglarna här, på lördagarna är det folkets loppis, åtminstone till nittio procent. Skvallrande tungor säger att man kan hitta en hel del stöldgods här, och det är möjligt, men det säger man också om Skärholmens loppis i Skärholmen utanför Stockholm, och Portobello Road i London. I så fall skiljer sig loppisen här ännu mindre från loppisen någon annanstans, utom Lions hemma i byn förstås, eller hembygdsföreningens… Av Anders Olow

Utbudet i stånden i Fuengirola skiljer sig inte heller så värst mycket från utbudet i Skärholmen. Mycket kläder. Kläder, kläder och kläder. Tömda garderober med urvuxna, föråldrade, urtvättade, och riktigt fula kläder. Men billiga. Skjortor för 1 euro styck. Klänningar för 1 euro. Kavajer för 2 euro. Skor för 1 euro. Blusar för 50 cent.

Jag köper två långärmade vita fabriksnya pikétröjor överraskande tätt vävda för 1 euro styck. Såg också ett par snyggt slitna läderboots för 5 euro, men storlek 38 har jag inte haft sedan yngre tonåren.

Här finns annat också, annars vore det inte en riktig loppis. LP-skivor, riktiga vinyl med Count Basie, Tchaikovsky, Piaf, flamenco och filmmusik från 80-talsrullen Footloose. Dvd-filmer, instruktionsfilmer på video med Nick Faldo. Böcker. En säljare har satt ut två nakna dockor, en Barbie och en Ken, på en liten mindre hög med dvd-filmer av ett lite mer vuxet snitt. Här och var säljs golfklubbor från någon som gett upp eller skaffat nya. Mer kläder. Prydnadssaker. Hushållsredskap. Verktyg. Tavlor, ”konstverk” – egna, andras och inramade kopior. Smycken, ringar, halsband. Möbler.

En hund nosar runt och är precis på väg att markera vad han vill ha genom att lyfta bakbenet mot en trälåda med småprylar för 50 cent styck men blir bortkörd i sista sekunden.

The Britons har också funnit sin plats här men inte lämnat alla traditioner hemma. En äldre dam vid ett stånd böjer sig ner under bordet och hämtar upp en lätt igenkännbar rektangulär flaska med knallgul etikett och röd text. Hon häller upp ett par centimeter i ett glas och fyller på med tonic ur en burk.

”Zip” är ingen typisk Briton, men likväl från Plymouth. Fast där är han bara en kort tid på året, för det mesta befinner han sig på Bali, i Indien eller här på solkusten. Zip har rastafrisyr, rullar sina egna cigaretter, har ett smittande skratt och säljer smycken i trä.

Ytterligare en annan engelsman bakom ett långt bord säljer tidskrifter för 2 euro styck. Äntligen tänker jag, svältfödd på brittiska och amerikanska magasin. Och färska utgåvor! Rad efter rad med Esquire, Vanity Fair, Homes & Gardens, GQ – Gentlemens Quarterly, Ideal Homes, Cosmopolitan, Marie Claire… Några köper jag bara för typografins skull, andra för läsningen. Esquire tillfredsställer båda behoven. Sist köpte jag den på spanska och kunde egentligen bara njuta av vackra anfanger, väl avvägd brödtext, stilfull layout – men förstod nada – jag är ju trots allt ganska ny här.

Jag lämnar loppisen en lycklig man med 1.074 sidor grafiskt välklädd tidningsmagi för 6 euro, två nya golftröjor, ett kilo mandariner för 1 euro, ett kilo avokado för 1 euro (som vid vägningen hemma visade sig vara 1,5 kilo), tre kilo tomater för 1 euro och en tvåfärgad ring i trä för 2 euro. Summa summarum 13 euro. Se det var en riktig loppis det.

Och snart är det dags för julklappar. Jag ska ta ett snack med ”Zip” – om han är kvar.