Vi gör en heldagsutflykt med mäktiga vyer. Från kusten svänger vi norrut vid Manilva på väg A 377 mot Gaucin. Manilva är känt för sitt vin och vi ser en del fält med vinrankor. Byn Casares ligger som ett smycke i synfältet uppe till höger Av Britt-Marie Ekman
Foto: Lennart Ekman

Ett antal vindmöllor sträcker sina vingar och arbetar för fullt på den blåsiga bergsluttningen. Det är riktigt vackert. Långt framme ser vi Gaucin. Fågelvägen dit är inte lång, men terrängen tvingar oss följa vägen i slingrande svängar och det tar en stund att komma upp på 626 m över havet till Gaucin.

Man kan tänka sig svårigheterna för romarna som grundlagt staden och byggt en borg, och araberna som hade den som ett viktigt fäste. Gair Guazan, =stark klippa, var deras namn på platsen. Trots borgen intogs Gaucin av de kristna trupperna 1309. Deras ledare Guzman el Bueno dog mot borgens mur. Han hade räddat Tarifa genom att offra sin son till morerna. Napoleons trupper behövde sex invasioner innan de tog Gaucin, så nog var Stark Klippa ett lämpligt namn på staden.

Nu är Gaucin delvis invaderad av utlänningar. Engelsmännen kom först och de fann här en vilostad. Sedan följde folk av olika nationaliteter. Här finns hotell och en bit utanför staden ligger en stor hotellanläggning, Hacienda la Herriza.
Området bjuder på bergsvandring. Här uppe är det betydligt kallare än nere vid kusten, och i mars vid vårt besök brann en välkomnande brasa i baren man först kommer upp till. Både här och på olika platser längs vägen mot Ronda har man ordnat vackra utsiktsplatser med keramiktavlor som beskriver den storartade utsikten.
Vi fortsätter mot Ronda på väg A369 och snart ser vi en ny stad, Algatocín som klamrar sig fast mot klippan, 721 m över havet. Här finns också romerska rester, men namnet är arabiskt.
En teori säger att det kommer av en prinsessa, Algotisa, som var dotter till en härskare i kungadömet Ronda, en annan och troligare är att en berberstam, Atusiyin bidragit till namnet. Strax sydväst om Algatocín finns också en hotellanläggning med camping och stugor, Complejo Turistico Salitre.
Här i Algatocín följer vi en skylt som säger ”Genalguacil Pueblo Museo”, museiby. Det låter intressant. Vägen svänger tvärt ner till höger. Den är bra men smal, och säkert hundra svängar tar oss ner i dalen och lika många upp igen på andra sidan.
Som passagerare kan man njuta av naturen. Korkek, trädljung och mandelträd kantar vägen, och bergen i bakgrunden är magnifika. Här växer den granliknade pinsapon som bara finns i Rondabergen, Sierra de las Nieves och Montes de Málaga samt i Uralbergen i Europa. Chauffören måste nog helt koncentrera sig på körningen. Längst ner i dalen ligger Venta San José där det serveras stora goda portioner fredagar till söndagar till rimligt pris. Det är ett populärt ställe och man kan få vänta en god stund på maten.
Så närmar vi oss Genalgaucil, som liksom så många andra byar i bergen har arabiskt ursprung. Namnet härleds från orden Genal al Visir, visirens trädgård. Visir var benämningen på en minister under den muslimska tiden. Tecken på ännu äldre civilisation finns. I utkanten av Genalgaucil har man hittat guld, silver och koppar. Fynden exploaterades av fenicier och greker.
Tyvärr har utflyttningen från byn medfört ett numera blygsamt invånarantal, men en grupp unga konstnärer har bidragit till att turisterna söker sig hit, och man kan hitta benämningen ”El pueblo más bonita de Anadalucía”, den vackraste byn i Andalucien. Den är vacker. Husen är nyligen fräscht vitmenade med massor av blommor utanför. I mars doftade odlingar av fresia underbart.
För några år sedan samlades cirka 20 konstnärer av olika slag här, och deras verk pryder vägen in i byn, och i nästan varje gathörn eller på väggar finns skulpturer som i sin modernitet kontrasterar mot den urgamla byn. Vid kyrkan San Pedro de Verona ligger ett torg, varifrån man har en vidunderlig utsikt. Promenaden går upp och ner på smala gator eller trappor, och konstverken uppmuntrar till vidare utforskande.

2 februari är en festdag då man tänder eldar till ära för Virgen de la Candelabria, Ljusets Jungfru, Eldarna är nog sköna att värma sig vid i denna by på 517 meters höjd. Sommartid lever Genalgaucil upp. Man har feria och musikfester. Här finns möjligheter att övernatta och man kan bada i byns pool eller i floden Monardillo som rinner ner till Rio Genal.

Styrkta av en lunch på ventan i dalen, tar vi oss upp till Algatocín och väg A 369 mot Ronda. Utsikten mot Rondabergen är spektakulär, och som jag nämnt finns många miradorer, utsiktsplatser, utefter vägen. Vill man i stället uppleva underjorden, kan man svänga av på M508 ner till Piletagrottan och besöka den.
Den som inte upplevt Rondas kanjon bör ta en sväng in i stan innan hemfärden. Från Ronda går en fin väg ner till San Pedro vid kusten. Vi valde att åka över bergen via El Burgo, Yungera, Alozaina ner till Fuengirola för att få ytterligare bergsupplevelse. Man passerar utanför Ronda resterna av en romersk viadukt och sen följer underbara bergsängar, som tidigt på våren är blå av små iris. Nu färgades de rosa av en liten lågväxande ört.
Bergen i Serrania de Ronda är verkligen värda att upplevas.
På Internet kan man hitta uppgifter om platserna och på You Tube finns videoklipp från Genalgaucils konstnärer.
Källor: Conocer Málaga, Francisco Lancha, Málaga, Pueblo a Pueblo.