Det var härligt att få växa upp i det traditionsrika Dalarna, närmare bestämt i Leksand. Många av de gamla sederna finns förvisso ännu kvar, men jag skulle tro att det där med att ”skröpa” för länge sedan är bortlagt Av Kersti Lindström
Det var så här att på Astrid-dagen och på Anders-dagen, den 27 respektive 30 november, skulle alla ungar klä ut sig och vimla runt på Noret (= samhällets centrum). Fint utstyrd skulle man vara; där förekom indianer, troll, älvor, spöken, sagoprinsessor och allt man kunde tänka sig. Själv minns jag en rokokoklänning och bahytt med sidenband, som min snälla faster sydde åt mig. Syftet med denna ”skröpning” är mig fortfarande okänt. Kanske någon allmän festyra inför den kommande advents- och jultiden.
I alla bondgårdar rustades förstås till jul. Den gamla moran Anna Brisell från Leksboda by berättade att en slaktgumma kom och slaktade två grisar, som skulle hamna på julbordet som korvar och skinka, pölsa, sylta och fläsklägg. Till slaktgummans åligganden hörde också att spå gårdsfolket inför det kommande året. Deras öden, samt även det nya årets väderlek kunde hon utläsa ur grisens mjälte.
Gott dricka till helgen bryggde man på gården av rågmalt och kornmalt. I bagarstugan var det full fart. Där framställdes ärtbröd, vetebröd, rågsikt och tjockbulla. Allt detta innebar mycket arbete, men också stor fröjd, försäkrade Brisells-mor.
I byn Hjulbäck i Siljansnäs har man sen urminnes tider bundit halmkronor; stora ståtliga konstverk att hänga upp i taket. Lagom långa halmstrån ska väljas ut, tyglappar i glada färger ska klippas till och träs på, trådar knytas och det invecklade mönstret noga följas. Det ser komplicerat ut – men är inte svårt för den som kan säger de kunniga kullorna.
Leksand vimlar av hotell, något som väl är allmänt känt. De flesta ligger i den högt belägna byn Tällberg, varifrån man har den mest vidunderliga utsikt över Siljan. Varje hotell har sina strikta jultraditioner och alla bjuder förstås på de mest dignande julbord. Och på kvällarna vankas ofta folkdanser och fiolmusik. Till julottan i Leksands kyrka kan man få åka med häst och släde och bloss, om vinterväglaget är lämpligt.
Med bloss i händerna kommer många, även de som bor i samhället och har nära till kyrkan. Man kan ju promenera med det tända blosset i handen! På kyrkvallen läggs alla blossen i en stor brinnande hög, det ser ut som en Valborgsmässo-eld där i snön. Ja, mina barndoms vintrar minns jag i idel snö och kyla. Allt såg ut precis som på julkorten. Kanske fanns det vintrar utan så mycket snö, men de kommer jag inte ihåg.
I mitt hem förekom alltid mycket sång och musik, allra mest vid juletid. Någon dag före helgen skulle man ner till järnvägsstationen och möta moster Ingri. Hon kom med tåget från Falun. In ångade det stora, pustande svarta lokomotivet, följt av en lång rad vagnar med glada förväntansfulla människor. En del skulle ända till Rättvik eller Mora, men många klev av i Leksand med alla sina julpaket. Och DÄR kom min kära moster, med väskor och påsar och med det viktigaste; sin fiol. Hon var en enastående violinist som bjöd på julsånger, klassiska romanser och glada polskor hela helgen. Alla i släkten sjöng, och den festliga långdansen tråddes genom hela huset.
Maten var givetvis viktig, fast vi inte var bondfolk som gjorde allting själva. Julskinkan var i centrum på bordet, i den var nerstucken en stor gaffel med krusat pappet i vitt och rött. Så var det mammas heminlagda sill och sillsallad, korvar och syltor och köttbullar och… .
Viktigt var det med doppet i grytan, det goda vörtbrödet som doppades i varmt skinkspad. Det är jag fortfarande noga med, fastän många tycker att det är lite slibbigt. Till detta blöta bröd ska det vara skinka, köttbullar, rödkål och bruna bönor. Mums! I min familj åt vi vanligen inte gröt, så jag var ett lyckligt barn! Varken mamma eller jag kunde med denna rätt. Men till julbordets efterrätt serverades risgrönsgröt, för det var lite annorlunda i smaken och smakade ”jul”. Den som fick mandeln i gröten skulle bli gift inom det kommande året, så detta var ju spännande! Åtminstone för mig och för moster Ingri.
Folk var mycket kyrkliga av sig i Leksand, och är så fortfarande. De flesta kom i alla fall förr i tiden i sina vackra vackra Leksandsdräkter, och det blev en färgsprakande symfoni i kyrkan. Vid julottan var den stora kyrkan, en av Sveriges största landsortskyrkor, så fullbesatt att den nästan sprack. De stora läktarpartierna med sina smala, trånga bänkar från anno datzumal var alldeles packade med folk, och nere i kyrkorummet ställdes det ut alla extra stolar och bänkar som fanns. De levande ljusen i de stora malmkronorna spred ett milt sken, och framme vid koret strålade två höga julgranar. Kyrkokören sjöng och prosten läste Julevangeliet och det var en riktig JUL. När det hela var slut hade hästar och slädåkare ofta kapptävling hem till byarna. Och vi som bodde nära gick hem till morgonkaffe med julsmörgås: vörtlimpa med tjocka skinkskivor och senap. Sedan blev det att sova en stund, eller leka med leksakerna som tomten kommit med. Och så iväg ut i skidbacken eller till skridskobanan.
Nu blir det till att avnjuta julbord både i Spanien och Sverige, och glädjas åt alla de gamla traditioner som ännu lever kvar.
