”En kortväxt man, kompakt, fåordig, klädd i en mörkgul kostym. Ett runt huvud, välproportionerat med kort hår, blek hy, mjuka regelbundna drag, ögon och rörelser snabba”. Så beskriver konstkritikern Clement Greenberg Miró 1947 då denne var på sin första amerikaresa Av Britt-Marie Ekman
Joan Miró föddes 1893 i Barcelona. Fadern var guldsmed och urmakare från Tarragona, farfadern, vars namn han bar, var smed. I Barcelona öppnade fadern en framgångsrik guldsmedsbutik Morföräldrarna bodde på Mallorca.
Från sju år
Joan var en intresserad skolelev. Redan i sjuårsåldern tog han kurser i teckning. Bilder från hans barndoms- och ungdomstid visar exakta observationer från morföräldrarnas lantgård på Mallorca. När Joan Miró var 14 år hade han tröttnat på vad skolan hade att erbjuda. Fadern ville att sonen skulle gå i handelsskola vilket han gjorde, men samtidigt gick han på en konstakademi, där Picasso hade studerat nio år tidigare. Där uppmuntrades han att tro på sig själv och följa sina egna intensioner. 17 år gammal, då handelsstudierna var avklarade, fick Joan Miró arbete på en firma som tillverkade byggnadsmateriel och kemiska produkter. Penslarna fick vila. Här drabbades Miró av tyfus och dessutom en nervkris vilket överbevisade fadern om att affärer inte passade sonen.
Två år senare antogs Miró på Academia Gali i Barcelona där eleverna uppmuntrades att utveckla sin egen stil. Föräldrarna tyckte inte om yrkesvalet och höll sonen kort med pengar. Fadern hörde sig för regelbundet om hur det gick för Joan och varje gång fick han höra: ”Er son kommer att göra succé, han blir en stor konstnär.” Detta ökade dock inte faderns generositet. I stället kom han med råd om att Joan skulle bli munk eller soldat för att få uppehälle och på fritiden kunna måla.
Från 1915 gjorde Miró sin tre månaders värnplikt under två år. Resten av tiden tillbringade han i sin studio som han delade med en konstnärsvän. I Montroig vid kusten, där familjen hade ett hus, fann han inspiration i landskapet och människorna. Han sökte sina katalanska rötter och lämnade det akademiska sättet att måla. Han hittade inom sig nya uttryck för sin konst.
Försvagat inflytande
Spanien hade 1898 förlorat Cuba, Puerto Rico och Filippinerna och därmed försvagat sitt inflytande i världen. Många människor var missnöjda med regeringen och inom intellektuella kretsar växte missnöjet till konflikt. I Barcelona, där kulturlivet var aktivt, fanns konstnärsgrupper som ville behålla den konservativa katalanska stilen, och artister med andra stilar hade svårt att göra sig gällande. Miró ansåg att man skulle vara öppen för impulser utifrån och han ville ge katalansk konst en internationell karaktär. 1916 hölls i Barcelona en utställning av stora franska konstnärer, Renoir, Matisse, Monet och Redon. Där kunde Miró studera internationellt kända konstverk.
Mirós egen individuella utställning skedde två år senare med 64 alster. Det var målningar med kraftiga linjer och djärva färger. Några av tavlorna fick skador av publikens häftiga reaktioner. Lite senare bildade Miró tillsammans med några andra konstnärer en grupp som planerade passera ”kadaver och fossiler” som de benämnde den konservativa stilen. Själv gick Miró över till att minutiöst måla små detaljer och han arbetade gärna utomhus. I nästa fas av hans utveckling kom kubistiska drag in i hans konst.
1920 vågade sig Miró på att flytta till Paris. Här blev han besviken över att se att den moderna konsten målades för att säljas, inte för att uttrycka konstnärens inre idé. Hans egen utställning blev också en besvikelse, då bara ett verk såldes.
Surrealistisk
I Montroig började Mirós stil ändras och bli surrealistisk och drömlik. Mellan 1925 och 1927 avslutade han 130 tavlor, han som under tidigare tio år knappt åstadkommit hundra, och verken blir alltmer abstrakta. Under en resa till Belgien och Holland studerade han de gamla mästarna, köpte vykort av deras verk, och hemma igen målade han och ändrade han deras motiv i sin egen stil. 1929 gifte han sig med Pilar Juncosa, och året därpå föddes dottern Dolores, samma år som Primero de Riveras diktatur föll och skapade plats för demokratin i Spanien.
Efter en tids experimenterande med att klistra in bilder i sina verk, kommer en period med linjer och punkter i en slags dans. Miró liknar dem vid rörelserna i boxning, en sport som han tränade med Hemingway, eller poetisk fantasi.
Inbördeskriget
Efter oroligheter, omval och häftiga konfrontationer utbröt inbördeskriget i Spanien 1936.
De politiska händelserna påverkade Mirós konst.”Inbördeskriget drog med sig bombningar, död och exekutionspatruller, jag ville på något sätt visa dessa dramatiska sorgliga tider. Men jag måste erkänna att jag då inte hade avsikt att måla min egen Guernica.”(Guernica var Picassos visioner av kriget). Miró återvände till Paris och blev kvar till 1940. Där målade han en affisch för att stödja Spaniens kamp. Till världsutställningen i Paris övertalades Miró att göra en muralmålning, ”Skördaren”, som täckte två våningar. Den föreställde en katalansk jordbrukare med skära i höger hand. Efter utställningen förstördes verket.
I en intervju 1948 säger Miró: ”Vid den tiden då kriget utbröt kände jag en nödvändighet att fly. Jag fann en fristad i mitt inre”. Natten, musiken, Mozart och Bach, började spela stor roll i jakten på nya idéer.
New York
Strax innan tyskarna invaderade Frankrike flydde Miró till Spanien och där började han måla guacher. Med diplomatpost smugglades verk av Miró till USA där de gjorde stort intryck på publiken. Det var de första europeiska tavlorna som kom dit under andra världskriget. De fick permanent inflytande på New York School of Painting, och på en utställning på Museum of Modern Art, också i New York, gjorde Mirós verk stor succé. Själv kunde han inte resa till USA vid den tiden.
Under kriget arbetade Miró mest med verk på papper, som guacherna. De var lättare att transportera än dukarna. Han gjorde hundratals skisser som blev till tavlor men också till arbeten i keramik och skulpturer. Han hyste en längtan efter en fast bostad och en stor ateljé.
Efter kriget, 1947, åkte han till New York, där han fått uppdrag av sin gallerist att göra en stor muralmålning på ett hotell. Arbetet tog nio månader och han träffade många kolleger i exil. De nordamerikanska konstnärerna reagerade intresserat på Mirós verk och tekniker och han tycktes ha större inflytande på amerikansk efterkrigskonst än Picasso. 1959 fick Miró motta Guggenheimutmärkelsen ur president Eisenhowers hand.
UNESCO
1955 ombads han utföra ett konstverk till UNESCOs nya byggnad i Paris, en keramikmural på 15 gånger 3 meter i häftiga färger och 1968 en keramikvägg till en annan stor byggnad i Frankrike. Det första försöket med keramikplattor misslyckades. ”4000 kg lera och tio laster trä har gått till spillo.” Andra försöket lyckades. Han gjorde serier av gravyrer som var billigare än målningar och därför kunde nå en större publik. Han började också göra stora skulpturer och i parken i Saint Paul de Vence placerades en del av dessa.
”Alla skulpturer borde vara utomhus, luften, regnet och också dammet gör dem nytta. Jag borde också samla mina tavlor utomhus för att döma om de är resistenta nog”.
Mallorca
På 50-talet köpte Miró ett hus på Mallorca. Han lät bygga en stor ateljé där han arbetade oförtrutet. Under sitt 90-åriga liv åstadkom Miró 2000 oljor, 500 skulpturer, 400 keramikarbeten, 5000 bilder och collage samt 3500 arbeten i andra tekniker, litografier, gravyrer etc. Miró skapade vital konst ända upp i hög ålder. Utanför sin ateljé hängde han en skylt som han hittat, ”Detta tåg stannar icke”.
Joan Miró dog juldagen 1983. Han är begravd på kyrkogården Montjuic i Barcelona.
I Palma de Mallorca finns sen 1992 ett museum i den ateljé Miró lämnade. Många av Mirós bilder har varit omtyckta av barn och inspirerat dem att måla egna.
Källor: Janis Mink; Joan Miró 1893-1983, Joan Miró / Obra grafica dirección general de patrimonio artistico archivos y museos.
