Det var den där sommaren då världsutställningen Expo hölls i Sevilla, Barcelona stoltserade med de olympiska sommarspelen, Rythm is a dancer var årets sommarplåga på dansgolven och jag av en ren slump ramlade över en jobbannons på Arbetsförmedlingen i Vällingby. Av Ingrid Hedman
e-post: ingrid.hedman72@comhem.se

Min mamma hade släpat mig dit då hon var trött på att försörja en 20-åring och tyckte att det var hög tid att hon drog sitt strå till hushållskassan. I annonsen stod att man sökte säljare till Los Amigos Beach Club, ett företag i Fuengirola på Costa del Sol som verkade inom timesharebranschen. På plats i Spanien skulle jag få gratis boende den första månaden i en lyxig lägenhet med pool samt en garantilön – visserligen låg men den skulle nog räcka till min dagliga kost som på den tiden främst bestod av bröd och öl. I annonsen lockades det dessutom med en veckolön på 10-20 000 kronor för de riktigt duktiga säljarna. Vad fanns det att tveka över? Min mamma, som bott i Malaga under sina ungdomsår, var även hon eld och lågor, så till den grad att hon betalade min flygbiljett. Och allra lyckligast var hon förmodligen över att få en ”barn”fri sommar med en betydligt fetare plånbok.

Då, i början av 1990-talet, hade timesharebranschen ännu inte sanerat bort de värsta skojarna. Det var på den tiden säljarna tog till vilka omoraliska fulknep som helst för att få en lägenhet såld. Och som grön och nykläckt säljare lotsades jag snabbt in i jobbet. I Fuengirola kryllade det då precis som nu av skandinaver, men de flesta levde inte i staden permanent utan var där på semester. Som utesäljare, eller OPC (Outside Public Contact) som man sa på branschlingot, var min uppgift att prata med skandinaviska par på stan, ställa luskande frågor kring deras semestervanor och ekonomi, och därefter fråga om de helt gratis ville vara med i ett lotteri där den högsta vinsten var en resa till Paris. Ett lotteri där det naturligtvis blev jackpott för alla – och jag varje gång skulle låtsas bli både chockad och sprudlande lycklig över den totalt ”oväntade” vinsten. Sedan kom nästa utmaning: för att paret skulle få ut sin Parisresa – i själva verket en fribiljett till det nyöppnade Eurodisney – var de tvungna att sätta sig i en taxi och åka till Los Amigos Beach Clubs resort. Där väntade ännu en säljare som i timmar skulle valla dem runt på anläggningen för att med alla medel få dem att skriva på ett köpekontrakt till en andelslägenhet. Och det var inte förrän jag lyckats med bedriften att sätta mina par i taxin som det klirrade till i mitt bankkonto.

Det blev snart ganska uppenbart att jag var värdelös både som säljare och lögnare. Mina skådespelartalanger när jag gång på gång skulle spela upp lotteriscenen var pinsamt dåliga. Och jag ännu mer värdelös kände jag mig när den brittiske pojkvän som jag skaffat mig visade sig vara en stjärnsäljare på sitt lägenhetskrängarföretag. Han hade flyttat från Manchester till Solkusten för att tjäna storkovan och under sju år hade han fått ihop en förmögenhet. Beundrande satt jag vid strandkanten och studerade hur han opererade. Hur han närmade sig paren, drog sin ändlösa svada – och sedan hans breda flin när paren swishade iväg i taxin åt det ena hållet och han, dansade till banken, åt det andra.

Själv tjänade jag inte en peseta den sommaren på mitt timesharejobb. Däremot fick jag jobb en tid senare som bartender på nattklubben Paradise Ballroom vid strandpromenaden i Fuengirola. Trots att jag inte kunde många ord spanska och trots att de enda drinkar jag klarade av att mixa var screwdriver och cuba libre. Ägaren hade överseende med mina kunskapsbrister då han påstod att jag med mitt långa blonda hår lockade spanjorerna till klubben. Och med fria personaldrinkar, Rythm is a dancer på dansgolvet, sköna dagar på playan och en drös beundrare vid bardisken tyckte mitt 20-åriga jag att det blev en ganska trevlig sommar trots allt.