Det började 1994 då José köpte en ruin i Valtocado, Mijas. Han betalade 6.000 Euro! Han skulle bygga sitt drömhus där han skulle bo med sin hustru MariSol och deras två barn. Nio år tog det. Hela nio år. Jose´har designat och byggt sitt hus alldeles själv. Ok han har haft hjälp av sin bror och lite kompisar men ändå. Jag tror inte jag någonsin har varit i ett hus som är så perfekt in i minsta detalj. Av Annika Jonsson
Foto Nina Reistad

Vi sätter oss på deras terrass och börjar prata. José är född och uppvuxen i Mijas Pueblo och MariSol i Sevilla.

-Hur träffades ni två?
MariSol: Jag flyttade med mina föräldrar till Fuengirola för många år sedan och en kväll så var jag på disko och där stod han!
José: Ja så var det. Där stod jag och där stod hon och på den vägen är det.

-Nu undrar jag varför ni inte bor här i ert fantastiska hus?
José: Det undrar jag med! Jag ville egentligen flytta hit så fort huset blev klart men…
MariSol: Jag ville hellre bo i byn. Vi hade våra barn som gick i skolan.

-Hur gamla är era barn?
MariSol: Vår son är 26 och vår dotter är 21 år.

Jamen då har dom väl flyttat ut nu? Då skulle ni ju kunna flytta hit?
MariSol: Jo men nu bor mina föräldrar mitt över gatan och jag vill bo nära dem.

Familjen är oerhört viktig för MariSol, hon återkommer till den hela tiden. Jag nästan avundas henne i sin kärlek och omtanke till sin familj. Vad är det som gör att spanjorerna så ofta tar hand om varandra? Det är väldigt fint på nåt vis. Men jag kan inte annat än undra varför de har byggt detta fina hus utan att bo i det.
José: Vi kommer att flytta hit när tiden är rätt. Det tar nog några år till men sedan då får jag bo i mitt drömhus så det så! Och om det inte är uthyrt så åker vi hit varenda helg. Det finns alltid något att göra här. Trädgården inte minst. Vi har ju också tomten intill där vi odlar grönsaker och frukter. Här kan våra hyresgäster gå och plocka vad de vill.
MariSols mamma och pappa är givetvis här. De påtar i trädgårdslandet och hon ger mig, lite förläget, en påse full av nyplockade tomater.
José går ut i trädgården och plockar ner några nötter som han bjuder mig på. Smakar jättegott. Han berättar då att de svarta grisarna föds upp på dessa nötter. Av detta får man den bästa skinkan, Pata Negra.

Vad är det som gör att du hellre vill bo här än inne i byn?
José: Naturen. Lugn och ro. Jag skulle aldrig kunna bo i en stad aldrig!
-Inte ens Malaga?
José: Näpp. Inte ens Fuengirola, absolut inte.
José fortsätter: Jag tycker det är synd att “campon” avfolkas. Förr bodde det folk i varenda hus här men idag är det annorlunda. Folk vill hellre bo i byn och så åker de hit på helgerna.

Det märks att José verkligen älskar sitt “campo” och sitt Mijas Pueblo. Han är en “äkta” Mijeña skulle man kunna säga. Han är mycket involverad i politiken. Han är meddlem och avktiv i partiet Alternativa Mijeña. Partiet som ser som sin uppgift bl.a. att behålla byn och “campon” som den är.

Men tillbaks till huset. Jag frågar dem vem som var den som bestämde hur saker och ting skulle se ut när dom byggde.
José: Oh, det var jag. Jag ritade och ritade, för som du ser på det här gamla fotot, så var det bara en ruin.

Så du har också designat allt?
Han ser lite konfunderad ut. Designat?? Vadå designat??
José: Ja kanske det, sager han och rycker på axlarna.
Det verkar som om han inte tycker det är något speciellt med att rita ett hus. Det verkar liksom självklart på något vis. Men det är en bragd tycker jag.
Han har i möjligaste mån använt återvinningsmaterial. Allt tas tillvara på.
José: Ser du plattorna där som går fram till poolen? Dom är gjorda av en gammal bakugn som fanns i byn.

Bjälkarna här på terrassen och trappan där inne är gjorda av gamla järnvägssleepers. Titta här på mitt draperi, det är som du nog ser gjort av gamla vinkorkar. Gallren för fönstrerna fick jag ifrån ett hus i Malaga som revs så det är äkta vara! Jag har svårt att slänga saker och ting, det går nästan alltid att återanvända. Titta här Annika, kommer du ihåg detta?

Han pekar på en inramad spegel men jag förstår inte vad han menar.
José: Kommer du ihåg vad som satt ovanför den öppna spisen i huset i Calahonda där vi jobbade?
Nu fattar jag, vi tog bort speglarna som satt där och slängde dem. Trodde jag?? Men icke sa nicke. Nu pryder de hallen i Jose´s vackra hus.
José: Trä-ramen runt om, som jag har gjort, är av svenskt trä minsann. Det är samma trä som borden på bar Niño i byn.

Nu blev jag nyfiken, bar Niño är min stam bar. Jag frågar hur han vet att det är svenskt trä.
José: Jo för de kommer från golvet i sporthallen i Las Lagunas när det revs. Jag var där och tog hand om det som inte var förstört och så såg jag på baksidan en stämpel som sa att det var svenskt trä.
Nästa gång, vilket nog är idag, när jag sätter mig på utsidan av bar Niño så kommer jag att berätta för alla att det här är faktiskt gjort av svenskt trä.

Husets stolthet är trappan. Jag har aldrig sett något vackrare. Konstruktionen är gjord sådan att, även utan ledstång, så är den stadigare än stadig. Vilket hantverk. José, som är en väldigt ödmjuk man, som inte tycker att bygga ett sådant hus, är något märkvärdigt, är trots allt mäkta stolt över sin trapp. Han har mycket att vara stolt över tycker jag. Inte bara huset som sådant utan dessutom alla dessa detaljerna. Titta på fogarna mellan plattorna i trädgården. Titta på den elegant lösningen på “skylten” “No Diving”. Jag skulle kunna fortsätta att påpeka alla dessa detaljer men då hade det tagit hela utrymmet i detta numret av Svenska Magasinet!

Jag avslutar med att fråga dem om de kunde beskriva sitt hus i ett ord.
José: “BEAUTIFUL!”
MariSol: “ACOGEDORA” ( välkomnande, mysigt)

Vill ni ha en eller två veckors semester här nere i solen, och bo väldigt bekvämt och väldigt spanskt, så kan ni hyra detta fantastiska hus.
yedra132jose@gmail.com
Tel +34 678947310 (José)
Tel + 34 619605933 ( Ruben som pratar engelska)