ETT SORGLIGT KAPITEL HÄR I SYDSPANIEN. Ibland har det dock ett lyckligt slut. Av Anders Rosell, chefredaktör & formgivare
För en tid sedan fick vi besök av en mindre pitbull-liknande hanhund som slog sig ned utanför vårt staket. Inledningsvis var han skygg och avståndstagande. Men han vägrade lämna sin plats. Djurvänner, och speciellt, hundvänner, som vi nu är i den här familjen, tyckte vi förstås synd om hunden och valde att även ge honom mat och vatten som han så tacksamt tog emot.
Efter någon dag bytte han plats från att ha hållt sig bakom bilarna till att ligga direkt utanför vår grind – trots att våra egna hundar skällde och bad honom fara åt pepparn. Han blev alltmer öppen och tillgiven – och oerhört tacksam. Vi beslutade oss för att ta honom till ett av kennlarna för hemlösa hundar, men de var fullständigt överbelamrade med 400 hemlösa hundar.
De kunde inte ta emot honom och vi blev samtidigt informerade att vi bodde i fel kommun för att få deras hjälp. Vi måste ta oss till kenneln för hemlösa hundar i kommunen där vi bor. Enligt lagen får en ”kommunkennel” inte neka att ta emot herrelösa hundar och på somliga finns intresseorganisationer som ombesörjer adoptioner och omplaceringar.
Sagt och gjort, så fick det bli. Vår hemlösa hund – som vi vid det här laget döpt till Pablo – hade heller inget mikrochipsnummer. På kenneln i vår kommun, som var i väldigt fint skick, hänvisade man dock till Polisen. Eftersom dessa samarbetar var vi tvugna att ha en utlåtande om händertagande från polisen. Om hunden ifråga inte har en ägare som hämtar den inom 10 dagar avlivas den.
Sorgligt, men då många inte har något hem så är avlivning dessvärre bästa utgången. Vi hade dock tur den här gången, och efter många om och men slutade vår historia lyckligt. Tack vare vår hundälskande skotska granne, som bott här i 25 år och som själv har räddat hemlösa hundar, lyckades vi att hitta ett hem till Pablo. Läs gärna mer på sidan 53 om hundar som söker hem.
