Och så har det varit midsommar igen i Landet Lagom. Vilka minnen det väcker, i varje fall av det lilla man kommer ihåg. Av Hans G

Då menar jag inte de koreograferade tillställningar som brukar avhållas på diverse jippo-platser som Leksand och Rättvik. Nej, jag menar rejäla, riktiga midsomrar där sommargästerna går man ur huse, lånar fotbollsklubbens plan och ersätter dem med lotteristånd och chokladhjul. På köpet får man tillgång till områdets egna spelmanslag, tre, fyra gubbar på fiol och en käring på nyckelharpa.

Alla traditionellt klädda med knätofsar och hela programmet.

Firandet börjar egentligen redan dagen innan då man tar ledigt från jobbet och kvistar och barkar en rejäl fura som man köpt dyrt av traktens bonde. Till detta arbete går det åt en back pilsner och en sjuttiofemma O.P.

Sedan är det dags. Spelmanslaget drar igång den där gamla, tyska folkvisan som är till för att jävlas med fransmännen. Inte en gång utan många.

Så där hoppar man omkring i gummistövlar i ösregnet och låtsas att man är små grodorna som är lustiga att se. Och lustig att se är man ju där man kanar runt med ungarna på axlarna så att dom inte skall ramla och försvinna för evigt i gyttjan.

Och handikappsvänligt är det inte heller. Han med rullstolen står bara där och slirar med hjulen som en gammal Novolett med såpad drivrem.

De tre afrikanska utbytesstudenterna, det skall alltid finnas minst tre afrikanska utbytesstudenter på en riktig midsommarfest, dom står där med öppen mun och bara stirrar. Kallt är det, gyttjigt är det och regnar gör det men inte fan ger man upp inte.

Visserligen är dom vana vid sitt hemlands regn-och krigsdanser men det här är en annan dimension. Det här är självplågeri på hög nivå.
Och inte är det slut inte.
Nej, nu bryter det totala vansinnet ut.

När käringen med nyckelharpan packar ihop, tar lektanten över. Det är hon i folkdräkt som har så bra hand med barnen. Så nu skall här hoppas säck, springas potatis i sked och dansas limbo. Inte förrän barnen är blåfrusna och skitiga från topp till tå börjar morsorna ge upp med ursäkten att dom måste hem och förbereda maten.

Så när solen inte går ner bakom Sjöbloms dass är det dags för fas två.
Håll armen i vinkel, här vankas det finkel.
Det är nu och ett antal timmar framåt som svenskheten skall bevisas.

SOS och sju sorters brännvin och fan ta den som biter av. För säkerhets skull har far i huset grävt ner en tio-liters dunk med hemkört i potatislandet. Här tas inga risker, det är fredag och Systemet är stängt både lördag och söndag.
När solen dyker upp bakom talltopparna igen efter en halvtimmas paus är det ursupet och öde. Det är bara far i huset som inte ger sig utan står och gräver i fel potatisland efter dunken.
Det är nu Sveriges beredskap inte är god. Den lede fi skulle kunna marschera in och ta över rubbet utan att behöva ödsla ett skott. Svensken är utslagen, däckad.

Midsommarafton är festernas fest med sin blandning av barnslighet, fylleri, upplopp på allmän plats och kärlek i buskar och snår. Men det är som det skall vara och vikingablodet svallar. Och över alltihopa vajar den gula och den blå.

Har ni förresten tänkt på hur lyckliga vi svenskar kan vara som har en så fantastisk flagga. Inte nog med att den är näst äldst i världen, bara Danmarks är äldre, den är dessutom vackrast. Man kunde ju ha varit kroat och då hade man haft en flagga som ser ut som en av de där rödrutiga dukarna man hittar på en italiensk sylta. Eller från Mosambique som för att skrämma sina grannar har puttat dit en Kalashnikov i sin.

Inte vet jag. En sak vet jag dock med bestämdhet. En svensk midsommarafton är ingenting för veklingar.

Eftersom det är sommarlov struntar jag i både IMF och Världsbanken.

Saludos amigas/amigos.
Må väl och ta hand om er.