Personer i min ålder brukar komma ihåg var dom var någonstans när Ingemar Johansson blev världsmästare, när John F Kennedy sköts, när GAIS tog guld eller när Bröderna Herrey vann melodifestivalen. Det är inget konstigt med det. Det var ju, i ordets rätta bemärkelse, historiska händelser. Av HansG
e-post: hansgmijas@gmail.com
Nu är det dags att lägga till ytterligare en plats och en händelse att bli ihågkommen för evigt. MIJAS
PUEBLO! Onsdagen den 18 januari 2017 SNÖADE DET PÅ OSS!! Facebook var fullt av bilder på glada människor som kastade snöboll på varandra! Det var en tjugo,tugofem år sedan sist, så visst var det något speciellt.
Jag är glad att jag var med för skall det ta tjugofem år till nästa gång det snöar så vete tusan om man orkar hänga i. Det får väl bli i rullatorn i så fall. Nåväl, ur led är tiden, så det var väl bara väntat att det skulle snöa också. När jag säger att tiden är ur led, eller till och med har kört i diket, menar jag i första hand det som händer politiskt. Ni som har läst mina krönikor genom åren vet ju att politik är ett av mina små intressen som jag idogt har odlat sedan jag i 15-års åldern gick med i SSU. Att det blev SSU var ganska självklart, dels med tanke på min bakgrund och dels med tanke på att jag redan i unga år hade läst alla proletärförfattarna, från Ivar Lo till Folke Fridell.
Men det var nog enklare under de 10 år som jag var riktigt aktiv. Då betraktades inte politiker som något katten hade hittat och släpat in. De flesta politiker var hedervärda människor som stog för vad de sade. Jag kan inte påminna mig att jag tyckte illa om någon utan nöjde mig med att tycka illa om deras åsikter.
Det fanns givetvis undantag, som till exempel kommunisterna men de var ju enkla att hålla ordning på. Den första jag stötte på som kvalificerade sig för Madam Tussauds skräck-kabinett var faktiskt Margret ”The Milksnatcher” Thatcher.
I Sverige dröjde det ända tills Carl Bildt dök upp på arenan innan någon annan kvalificerade sig. Men nu står så kalllade politiker bokstavligt talat på kö för att säga och göra dumheter, inte minst hemma i Sverige. Ingen nämnd och ingen glömd.
I Storbritannien har man nästan snubblat över varandra för att vara först med betyga Trumpen sin beundran. Britterna har ju fullt upp med att förklara för Ronald McDonald Trump att dom har ett alldeles speciellt förhållande till USA. Och det ligger ju en del i det. Det är något som har gamla anor, det går ända tillbaks till ”The Boston tea-party” 1776 som ju i sin tur resulterade i det amerikanska frihetskriget och britterna blev utkastade.
Så visst har dom en speciell relation. Nu blev ju Theresa May först med att hälsa på Trumpen och hålla handen. Man får bara hoppas, med tanke på vem hon besökte, att hon packade ner sina tajta läderbrallor. (Det där med tajta läderbrallor har jag från en vanligtvis välunderrättad källa, The Sun, som för ett tag sedan rapporterade att May köpt sig ett par tajta läderbrallor för 987 pund, i runda slängar 10.000 kronor.)
Men en rivstart för en ny speciell relation var det. En annan som har rivstartat är ju Trumpen själv. Vad
som månde bliva står väl än så länge skrivit i stjärnorna. Dom enda som med säkerhet vet något är ”modemagasinet” Vanity Fair. Där konstaterar man att Trumpen är den sämst klädde av alla de 45 presidenter som hittills haft jobbet. Inte minst hans röda slips har nästan tagit knäcken på modelejonen.
Ovanpå allt så sägs det att han fäster den vid skjortan med självhäftande tejp men det kan ju knappast vara sant. Det finns nog anledning för mig att återkomma både med slipsen och Trumpen.
Så, må väl och ta hand om er.
Saludos amigas/os
