Härom veckan satt jag och hetsade upp mig framför TV:n. Det tillhör inte vanligheterna, bortsett från att jag kan gnöla över ett och annat, i mitt tycke, uselt program. Av HansG
e-post: hansgmijas@gmail.com
Som Gladiatorerna till exempel. Men det här var något helt annorlunda. Det här var så allvarligt som något kan bli. Det var fotboll. Landskamp mellan Sverige och England. Allt sedan jag bodde i London har jag varit ABE:are. Det vill säga Anyone But England.
Man drivs dit om man inte är engelsman av det enkla skälet att dom är så arroganta. Det finns inte ett VM eller EM som dom inte redan har vunnit. Långt innan avspark. Och sedan skiter det sig som vanligt och då vet dom inte på vilket ben dom skall stå. Eller vem eller vad dom skall skylla på.
Att dom faktiskt har varit överskattade ända sedan 1966 faller dom inte in. Men det här var allvarligare än det faktum att England i slutet av matchen lyckades göra mål och vinna med 1-0. Det som gjorde mig lite häpen var att jag hetsade upp mig som om tredje världskriget nyss hade brutit ut. Och så är det varenda gång.
Så fort någon klädd i blå-gult visar sig på TV-rutan så börjar adrenalinet koka. Om det inte är någon från Ukraina eller Rumänien som ju har haft fräckheten att gå och stjäla våra färger. Nej,det märkliga är att jag, som inte bott i Sverige på över tjugo år, fortfarande fylls av stolthet när någon av ”de våra” gör något bra. Det är något man kan filosofera över.
För jag är inte nationalist. Inte på något sätt. Jag tycker att det här med ett gemensamt folk, stolt historia, etnicitet, flaggor och nationalsånger egentligen inte är något annat än förlegat trams som hör artonhundratalet till. Men jag har efter mycket funderande kommit fram till att jag är patriot. Att vara patriot är något helt annat än att vara nationalist. Då behövs inga övertoner. Det handlar helt enkelt om att man gillar det land man kommer ifrån. Eller stad. Med fel och brister.
Det är därför man älskar GAIS. Man är helt enkelt fosterlandsälskare. Utan överdrifter. Skönt att komma till rätta med det här. Jag var lite orolig ett tag. Men en sak är klar. Att jag är patriot har inte ett skit med Kalle Dussin att göra.
Ovanpå dessa grubblerier har jag dessutom drabbats av elektronisk dyslexi. Någon annan diagnos går inte att ställa på det tillstånd jag dagligen befinner mig i. Det känns ibland som om jag bor på en annan planet än de flesta andra. Senaste gången jag lärde mig något nytt, revolutionerande var när jag bytte min gamla Halda mot en elektrisk IBM. Som kunde radera. Så jag har inte alltid varit dyslektisk.
Sambon har förbjudit mig att komma närmre TV:n än en halvmeter. Gör jag det så slutar omedelbart allt att fungera och världarnas krig bryter ut på TV-skärmen. För att inte tala om när jag får för mig att försöka använda ”remot-kontrollen”. (Heter det så?) Så fort jag nuddar en knapp så försvinner programmet som man gärna vill se och istället kommer det upp ett meddelande som talar om att 23.30 kan man se ett program med översättning till polska av Shakespears samlade verk med undantag av King Lear. Varför Kung Lear saknas kommenteras inte.
Men, som min gamle, gode vän Stellan Sundahl sjöng en gång i tiden: ”Man ska le-,man ska le-man ska leva med sitt handikapp, även om foten bara är en papp-atrapp.” Hade jag inte redan varit pensionär skulle jag kolla om man kan bli förtidspensionerad för elektronisk dyslexi.
Nåväl, solen kan skingra de mest krångliga grubblerier och nu skall jag dessutom ha semester. Så, sköt om er och må väl så hörs vi av i september.
Saludos amigas/os
google_ad_client = ”ca-pub-4108016601726900”;
google_ad_slot = ”4324319218”;
google_ad_width = 728;
google_ad_height = 15;
