Grattis till andra boksläppet, ¨Fångad i Marbella¨. Berätta lite om dig själv och om ditt skrivande? Av Katarina Lindevall
– Mitt liv har alltid varit ett tempo, ett snabbt tempo. Går saker för långsamt blir jag otålig.
Min första bok heter ”Tre veckor” och är ett enda stort tempo. Jag beskriver en relation som tvärt avslutas tre veckor innan jul och därefter följer tre oerhört intensiva veckor – i ett tempo som ska kännas som nästintill oöverstigligt.

-Jag är lite av samma person som Ulli som är huvudperson i boken. Det händer saker omkring mig och jag är sällan still. Nyfiken, impulsiv, älskar människor och social ut i fingerspetsarna. Har i hela mitt liv arbetat med PR, marknadsföring, TV-produktion, reklamfilm… tills nu då jag satsar fullt ut på att skriva. Har bott utomlands varvat med Sverige sedan 1997, har familj, många vänner, tränar mycket, älskar god mat och vin, reser, bygger om husen och är ständigt ute och letar nya utmaningar. Spanien och Marbella kom jag till för två år sedan. Något vi aldrig ångrat. Här finns allt: värme, skönhet, kultur, vatten, berg och härliga människor.

Arbetar du på en uppföljare?
– Min uppföljare på Tre Veckor släpps nu om en månad, den heter Fångad i Marbella. Det är en fristående uppföljning om Ulli och hennes galna liv. Hon och hennes bästa väninna Ingela åker på semester till Marbella för att ta en timeout i deras något trassliga privatliv. Men det blir inte alls som de har tänkt sig. De båda dras in, frivilligt och ofrivilligt, i en rad händelser som de snabbt tappar kontrollen över. Lyx, överflöd, droger och sexhandel. Relationer, kärlek, otrohet, passion… Jag låter läsaren följa dem, sida upp och sida ner, i deras galna liv och i ett crecendo som överträffar det mesta. Jag vill att man ska skratta och även gråta lite, relationer kan släppa fram båda dessa sidor. Berörd. Det är viktigt i mina böcker.

Uppföljare efter Fångad i Marbella?
– Självklart. Finns redan i datorn…

Om man har planer på att skriva en bok själv, hur går man till väga för att få den publicerad? Och hur stora chanser har man egentligen att få den släppt?
– Oj. Det finns ingen mall för att få en bok att bli publicerad. Om du inte är en ”kändis” redan, så gäller det att ha en stor portion tro på dig själv, att inte ge upp och att faktiskt ha ett bra manus. Samt lite tur… Chansen är inte stor att få ett förlag att nappa, och om de gör det, så ska man vara glad och stolt. Det är jag. Glad och stolt, alltså. Jag gav inte upp när jag blev refuserad första gången, jag redigerade och jobbade på och det gav ju resultat! Så som sagt – ge aldrig upp!

Var kan vi köpa boken?
– I Svergie kan man köpa genom alla bokhandlare och internetbokhandlare. Finns inte boken inne, så beställer de den för dig. Här i Marbella kan man köpa den av mig på min ”smygrelease” den 15 mars på Gourmert Deli & Wine Shop mellan 18-20. Ett begränsat antal böcker kommer att finnas på Nellies Deli i Nueva Andalucia också!

Och här ett läsutdrag från boken:
Jag ser honom i just det ögonblicket. Just då. Jag stelnar till. Han sitter vid ett annat bord inte så långt från Björn och mig. Han sitter ensam. Han har en tidning som han läser i. Eller låtsas läsa i. Min blick naglas fast på honom. Björn ser det.

– Vad är det?
Jag vill inte säga något.
– Inget.
Han tror mig inte. Det ser jag på honom.
Det här kan inte vara slumpen längre. Hur många gånger har han varit på samma ställen som jag? Förföljer han mig? Rustan. Var det hans namn? Gift med Annika. Vad vill han?
– Björn, ursäkta mig, jag ser en bekant som jag vill hälsa på.
Plötsligt inser jag att Björn kanske känner Rustan om han nu är gift med Annika. Jag lär märka det…
Jag reser mig sakta upp. Björn ser lite förvånad ut. Vem känner jag här i Estepona? Han vänder sig om. Jag följer hans blick och försöker att utröna om han känner igen mannen där borta. Men jag ser inget sådant igenkännande hos Björn. Han ser bara frågande ut.
Jag går fram. Ställer mig vid hans bord. Han tittar upp. Ser mig in i ögonen. Neutral.
– Vad vill du mig?
– Va?
– Du förföljer mig. Ända sedan Säve flygplats. Vad vill du mig?
Han ser helt oförstående ut.
– Jag är ledsen, men jag förstår inte vad du pratar om.
– Jaså? Du förstår inte vad jag pratar om. Är du helt dum i huvudet, eller? Eller tror du att det är jag som är korkad?
Björn står plötsligt bredvid mig. Han tar mig i armen.
– Kom nu!
Så vänder han sig om till mannen.
– Sorry. Det var inte meningen att störa.
Jag tror jag drömmer. Idiot! Vem tror han att han är? Jag vrider mig ur Björns grepp. Fräser som en vildkatt.
– Störa! Den som stör, det är han där.
Jag pekar ilsket.
– Visst är du Rustan? Va?
Han ser uppriktigt förvånad ut.
– Nej, jag heter inte Rustan. Om du ursäktar så vill jag gärna fortsätta min kväll i all enkelhet och avsluta min goda middag. Olle är mitt namn, förresten.
– Jaha! Och du förnekar att du är gift med Annika?
Jag skriker så saliven sprutar.
– Ja, det förnekar jag.
– Snälla Ulli, kom nu!
Björn ser riktigt olycklig ut. Men just nu så skiter jag i det.
– Håll dig undan från mig i fortsättningen, Rustan eller Olle eller vem fan du nu är. Hör du det? Jag är trött på att ha dig svansande runt omkring mig!
Plötsligt ser jag att Björn flinar till.
– Händer det alltid så här mycket saker omkring dig?
– Va?
– Du är rätt dramatisk… Fast kul.
Rustan eller Olle säger inget. Björn försöker att få med mig till vårt bord.
– Gå du! Jag kommer.
Han går och sätter sig. Då tittar Rustan/Olle på mig med intensiva ögon. Han viskar och han rör knappt munnen.
– Passa dig. Du är i fel sällskap.
Jag ryggar tillbaka som om någon brände mig med eld.
Vad menar han?
– På allvar. Se till att inte råka illa ut.
– Vad… menar du?
Jag blir plötsligt osäker.
– Här!
Han räcker mig ett visitkort. Omärkligt. Jag tar det och låter det slinka ner i min ficka. Är på min vakt. Finns det bara dårar i Marbella, hinner jag tänka.
– Gå nu. Vi kanske möts igen.
Jag backar. Hur kommer det sig att jag någonstans tror på honom?
Vem är han?
Jag lämnar bordet och går försiktigt till Björn. Han studerar menyn.
– Är du klar?
– Klar med vad?
– Med att skapa scener! Jösses, Ulli, det händer saker. Är du född paranoid?
Jag sätter mig ner. Tar en klunk på drinken. Kan nog bli beroende känns det som.
– Förlåt.
– Visst.
Björn rycker på axlarna.
Jag känner försiktigt i min ficka på visitkortet jag fick. Pillar omärkligt fram det. Olle Lindström. Inget mer. Inte Rustan. Bara ett telefonnummer. Ett svenskt mobilnummer. Jag stoppar tillbaka det snabbt. Sneglar bort mot Olle och funderar på vad han menade.
Råka illa ut?
Möts igen?
Hur ska jag kunna ha en vettig middag med Björn nu?