Baren ligger på en liten tvärgata och dussinturisterna hittar inte dit. Men det gör annorlunda och möjligen lite vilsna själar. Jag går inte dit varje kväll. Men ofta.
Musikvolymen är lagom. Det serveras generösa gin & tonics. Det finns jordnötter.
Vad mer behöver man en afton i Fuengirola?
Av Dag Öhrlund (Foto: Bengt Alm)
Jag skålar med Morten, en sjukpensionerad norsk sjöman som varje kväll dyker upp med sin stora, lurviga hund, vars namn jag aldrig kommer ihåg. Hon slår en lov i baren, hälsar lite och lägger sig sedan under ett bord.
Så kommer H.
Han är holländare, bär alltid smårutig kavaj och anländer på en av de där alldeles förfärliga elsparkcyklarna som borde förbjudas.
H beställer en öl, tar fram sin mobiltelefon och laptop, slår sig ner vid ett bord och börjar jobba. Ringer över hela världen, pratar flera språk, låter fingrarna dansa över tangenterna.
Sedan packar han ner grejorna i ryggsäcken och åker i väg med elsparkcykeln mot en alldeles för dyr restaurang där han hämtar mat i låda och kommer tillbaka med den.
För han vill ju inte äta bland de andra. De där.
Han äter hälften av den dyra maten och erbjuder sedan mig och Morten att äta resten. Morten tackar ja, jag dricker gin & tonic.
Vi börjar prata jobb och vartefter timmarna går blir jag alltmer fundersam och faktiskt – rädd.
H, som är egen företagare, jobbar två månader om året för att sedan kunna luta sig tillbaka och leva bekvämt de övriga tio.
Han debiterar nämligen tusen euro i timmen.
Jo, du läste rätt.
H utvecklar extremt avancerade styrsystem för drönare, åt multinationella företag som i sin tur säljer hans lösningar vidare.
Till vem, vill jag inte ens tänka på.
Jag frågar om han någonsin jobbar direkt för främmande makt. Han skakar på huvudet och tänder en cigarrett:
”Nej tack, jag vill inte ha plutonium i mina drinkar.”
Med ett närmast sorgset leende förklarar han hur det är när han sitter på ett av de stora företagens kontor.
”Det bisarra är att jag och mina kolleger kan sitta och leka lite med tangenterna eller musen medan vi debiterar sjuka summor. För våra uppdragsgivare fattar inte vad vi gör. Deras chefer fattar ännu mindre och politikerna fattar ingenting.”
Just nu jobbar H med att utveckla en drönare som kan bära en människa och en missil, flyga in under fiendens radar och ställa till med – katastrof.
Jag frågar vad som kommer att hända med världen och säkerheten allteftersom den nya tekniken kommer in.
Svaret blir enkelt:
”Det går åt helvete för oss alla.”
Följdfrågan blir då varför H och hans överintelligenta kolleger fortsätter att utveckla teknik som kommer att döda oss alla.
”För att vi är så intelligenta och bra att vi inte kan låta bli. Om inte jag för utvecklingen framåt, på gott eller ont, så gör någon annan det.”
Så hur ska vi leva, då, med denna mörka vetskap?
H ler och slår ut med armarna:
”Gör som jag. Var i solen så mycket som möjligt, kröka så mycket som möjligt, ha så mycket sex som möjligt. Vi kommer ju alla att dö snart.”
Så reser han sig, dansar till musiken och beställer sprit. Mycket sprit.
Natten sänker sig över Fuengirola och jag tänker på vad H berättat.
Och att jag inte kan göra någonting alls åt det.
