Gillar du salsa? Nej, inte den kryddiga tomatsåsen. Dansen! Den med rötter i Latinamerika, men som nu blivit lite av hela världens dans. Har du provat? Det har jag. Kanske dansar du själv rent av? Det gör inte jag. ¡Nunca más!
Allt tar sin början i Göteborg för några år sedan.
– Du är väl ingen salsakille?!
Sanning att säga så minns jag inte vem som sa det mer än att det var en dejt.
Vi hade precis gått förbi kulturhuset Oceanen vid Stigbergstorget i Majorna och jag berättat att jag där en gång i tiden gått just en salsakurs.
Det var förstås för att bli lite hetare som nybliven singel, men just exakt den informationen kände jag kanske var lite överflödig.
– Inte en salsakille? Och hur är en salsakille?
Vad hade denna människa fått för bild av mig, egentligen?!
Jag som var en småcharmig, lite busig och helt klart kramig kille. Nog också rätt så emotionell, när jag tänker på det. Kanske till och med lite passionerad?
Okej, en Don Juan eller George Clooney, om ni så vill, är väl att ta i, men visst har man haft sina gyllene stunder.
Snarstucken?
Inte det minsta!
Nämnde jag ödmjuk?
Där och då förstod jag ändå att omvärlden och jag inte hade riktigt samma bild av undertecknad.
Var jag bara en av alla dessa män som är hyvens på alla sätt och vis – men ack så beigea och tråååkiga?
Med andra ord sagt ganska ”osalsig”?
Är det därför som jag ännu efter alla år i Spanien trots att jag talar rätt hygglig spanska inte riktigt lyckats komma la gente in på livet?
Att jag helt enkelt bara är en av alla de där lite stela och lätt bortkomna ”extranjeros”?
Som i en uppenbarelse insåg jag då att salsan ju skulle kunna bli nyckeln till att få komma in i den spanska ”värmen”!
Tillfället skulle faktiskt komma bara kort därefter och såklart ett salsaställe i Valencia.
– Estoy tomando clases de salsa …
Señoritan vid bardisken verkade tycka att min troligen rätt så oväntade öppningsreplik var lite gullig, men i ärlighetens namn så kände jag mig plötsligt inte alls lika övertygad om det förträffliga i mitt initiativ.
Till min stora förvåning och lika stora lycka ville hon dansa!
– Sí, por qué no …
Tjejen kunde minsann sin ”salsa” – och dansen gick hur bra som helst!
Ja, det var helt i klass med det bästa man kan se på Let’s Dance!
Ända tills hon tvärstannade och med en skarp blick lät mig förstå att jag höll min hand på hennes höft på ett sätt som inte riktigt passade sig.
Och att mina steg minsann också lämnade en hel del att önska.
Jo, så mycket spanska fattar man ju …
Helt klart gav señoritan inte mycket för den där salsakursen i Majorna.
Gör om och gör rätt?
Nej, här fick man ingen andra chans, inte.
Nu hör det ju faktiskt till saken att salsa enligt Wikipedia är en improviserad pardans där man kan ”rulla och skaka på höfterna, bröstet och axlarna i både mjuka och slingrande vågrörelser och ibland i hårda”.
Förbryllande nog kan vi på Wikipedia också läsa att det i salsan dessutom förekommer koreografier i form ”av ekvilibristiska stegkombinationer och utmanande och energiska kroppsrörelser”.
Improvisation eller koreografi?
Hur ska vi ha det?!
Nej, salsa var inget för mig.
Inte om man ska dansa salsa som salsa ska dansas enligt de ”bokstavstrogna”.
Det jag trodde var en dans där man coolt och lite flirtigt fick svänga runt löst och ledigt, visade sig alltså vara något man tydligen ska ge sig hän med en nästan matematisk precision.
Åtminstone fanns det inte plats för mina kreativa tolkningar i den där baren.
Det var självklart slutdansat där och då.
– ¡No quiero bailar! ¡Nunca más!
I alla fall inte salsa, som jag klokt nog numera bara häller på mina tacos.
Av Paul Danielsson, paul.danielsson@icloud.com
