Skulle inte ta och tro det säger hon med tydlighet i rösten. Oavsett om du har ett laserfokus på ditt mål i livet eller är fullständigt tillfreds med ditt varande så är sannolikheten att du klarar dig själv minimal. Terapeuten fortsätter sin monolog: ”Mike Tyson hade Don King, Shrek hade åsnan. Vem har du som sidekick”, frågar hon retoriskt. Att vara ensam är inte detsamma som att vara tillfreds med att umgås med sig själv fortsätter hon.
Av Per Grape
Att vara ensam är inte detsamma som att vara tillfreds med att umgås med sig själv fortsätter hon. Jag har en tendens ibland att dra mig tillbaka och tänka just ”Jag klarar mig själv”.
Vet inte om det är gubbigheten i mig eller om det är ”En karl reder sig själv attityden” som spökar. Jag fattar ju på ett intellektuellt plan att jag behöver andra. Mina relationer definierar mig och det är i dessa jag existerar. Känslan är dock annorlunda i stunder för mig. Tänker att jag vill krypa in i mitt eremitskal och komma fram till typ ”this too shall pass” och att jag frenetiskt söker lösningar på att tänka mig ut ur ett problem eller en rädsla. Jag är verkligen en enkel dräng. Får jag mat blir jag glad.
Sover jag dåligt blir jag sur och om jag inte får som jag vill blir jag besviken. Är jag dessutom själv för länge känner jag mig ensam, ja kanske till och med övergiven. Så vad kommer då känslan av att jag vill sätta mig på en stubbe och tänka så det knakar, frågar jag terapeuten? Hon kikar på mig som att hon nästan ser rakt in i min själ och säger:
”Du lever inte i linje med dina drömmar.” ”Något att bita i”, säger jag med lätt ironi. Jag pröjsar henne 50€ för sessionen och hon sträcker över boken Alkemisten till låns. Alkemisten av Paolo Cohelo handlar om en ung fåraherde i Tarifa.
Efter en uppenbarelse bestämmer han sig för att nå sitt syfte och tacka ja till att följa sina drömmar. Att rutiner och det kända hindrar en människas ambition att nå sitt syfte, kort sammanfattat. Bokens karaktär tar sig igenom sitt äventyr med hjälp av andra. Inser efter att ha sträckläst boken att också jag är på en ständig resa. Ibland lockas jag av att vara för länge i det kända. Det är bekvämt och mysigt en stund men det håller inte i längden. Jag måste ut i det okända, trevande, misslyckas, dra lärdomar och utvecklas.
The show must go on
