Hej alla. Lars Heden här. Jag tänker här berätta om mina tankar, mina sanningar och mina lögner en tid framöver. För hur länge? Ja, det avgör Eva-Lotta, någon högre makt som håller mig vid liv eller om Ni läsare vill att jag ska fortsätta. Där gör jag mig inga större illusioner. Men jag kan ju hoppas.
Av Lars Heden
e-post: gilaspanien@gmail.com tlf +34 722 856 490
Det ska handla om politik, idrott – de hör ju ihop, trots att många påstår motsatsen, spansk sjukvård, kungahuset, svenska språket, religion, musik med mera. Om jag nu blir kvar så länge…
De senaste sju åren har jag besökt sjukhus i Marbella och Málaga. Vårdcentraler Centro Salud från San Pedro till Fuengirola. Inte bara besökt, även blivit opererad ett antal gånger.
Jag har med andra ord inte varit riktigt frisk eller jag har helt enkelt varit sjuk. Det har varit något fel på mig. Förstår ni nu varför jag nämnde en högre makt. Jag har opererats 14 gånger i Sverige, Tyskland och Spanien.
Om vi håller oss till Spanien. Här började det 2016. Kunde varken sitta, stå eller ligga. Tog mig till Costa del Sol-sjukhuset. Fick vänta länge på akuten. Till slut fick jag träffa en läkare som undersökte mig och konstaterade att jag hade en fistel mellan skinkorna.
Kan uppstå om ett hår växer åt fel håll. Att det gjorde ont är bara förnamnet. Det här måste opereras, sa han. Ok, sa jag. När? Nu sa han. Ikväll.
Det blev ytterligare en operation tre månader senare. Blod, blöjor i fjorton månader. Återbesök på sjukhuset varje månad för omläggning. När jag var klar sa jag till läkaren: Detta har tagit 14 månader. Som svarade: Du har haft tur.
Samtidigt hade jag något som såg ut att vara solskador i ansiktet och på ryggen. Man ser det knappt, men det kliar ibland och när man river kommer det blod, på ryggen.
Det var ett problem, för jag blodade ner mina kläder. Jag väntade i fem år innan jag frågade på sjukhuset vad det kunde vara. Hudcancer så klart, vem hade trott något annat, inte den farliga typen, men ändå.
Efter mer än trettio år i solen, på golfbanor, utan solskydd, utan keps, så var det dags att bege sig till kassan och betala Första mars förra året opererades jag på Costa del Sols-sjukhus. Lokalbedövning. Operationen varade i över tre timmar.
Operationen var den dj-ligaste jag varit med om. Femtio stygn i ansiktet, bland annat skar de upp högra näsborren. När man sydde ihop den blev borren lite trängre, samt tjugo på ryggen.
Jag låg bara där och tänkte: sluta, sluta, det gör ont, så förbannat ont. Jag har långt hår, så under och efter operationen vred man blodet ur mitt hår. När jag kom hem behövdes det varken mousse eller spray för att hålla håret på plats.
Var på återbesök 30 maj i år. Hade en grej i pannan som farbror doktorn frös ner och sedan skrapade på med något metallinstrument. Jag har hög smärttröskel, men jag trodde att huvudet skulle sprängas. Lite salva och ett plåster och hemfärd med buss.
Jag kan nämligen inte köra bil längre, har ingen känsel i mina ben, men det är en annan historia. Innan operationen lämnade jag urin och blodprov på Centro Salud i La Cala. PSA-provet visade föga överraskade för höga värden. Man var inne i ett stim där allt bara kunde bli fel så att säga.
Jag kom att tänka på killen som bara hade otur i sina affärer. Han sa en dag till sin kompis: Om jag skulle starta en hattfabrik så ger jag mig f-n på att folk skulle födas utan huvuden.
Jag strålades för prostatacancer den 26 april i år för första gången. Det blev totalt tjugo besök i Málaga, varje dag måndag till fredag. Sista gången 24 maj.
Under denna strålningsperiod blev jag hämtad av ambulans varje morgon. Sedan hemkörd efter 11. Återbesök i september.
Denna tjänst som man har i detta land tror jag är unik. Kostar ingenting. Man hämtar upp andra patienter på vägen. Det finns sex platser. Eftersom det var nästan samma personer i ambulansen och i väntrummet på sjukhuset i Málaga, så blev man som en familj.
Vi skrattade diskuterade, hade trots allt trevligt i den situation som vi alla befann oss i. Jag tänkte ”att kan man ha så här kul när man är sjuk”. Läkare och sjuksystrar helt fantastiska. Man känner sig välkommen, blir omhändertagen på ett fantastiskt sätt.
Ambulansförarna också enormt trevliga, hjälpsamma. Man blev kompis med alla. Om man ska bli sjuk någonstans, så bli det i Spanien.
Förstår Ni nu att jag tänker på en högre makt. Men jag vill aldrig hamna i den situationen som den här mannen som besökte ett sjukhus eftersom han mådde dåligt. Efter att läkaren undersökt honom sa han så här:
– Det råder inget tvivel om saken, ni har blivit förgiftad.
– Av vilket gift då, frågar manen.
Då svarade läkaren:
– Det får obduktionen utvisa…
Hasta Pronto!
