Det här handlar om en väska, mordiska indianer, långvården och Sveriges ekonomi. Häng med i svängarna!
Jag tittar på läkarväskan jag hittat i farmors dödsbo, ser en etikett och läser:
”SWEDISH AMERICAN LINE. Carl Öhrlund. Gripsholm 17/3 1950”.
Jag är på väg till New York. 48 år tidigare har farfar rest dit med Gripsholm, vilket tog många dygn. Min flygtid: Åtta timmar. Svårt att ta in.
Farfar, timmerman i Norrland, var en jävel till karl. Han var först i byn med det mesta. Byggde ett rejält hus med eget elverk. Han hade den första glödlampan, bilen och centralvärmesystemet. Folk gick ur huse för att komma hem till dem och lyssna på kristallradiomottagaren.
Bror hans, David, var lika nyfiken och utvandrade till Chicago för att söka lyckan där. Farfar och farmor tog båten över för att hälsa på. Farmor var sjösjuk, spydde mest hela tiden och blev inte gladare när hon kom fram.
”Jag tyckt´ int´ om dom där blånegrerna. Dom hade alldeles skära handflator, uschiamej!”
Jo, hon sa faktiskt blånegrer. Farmor var ovan, det fanns inte några negrer i Smedsbyn. Nu får jag väl på tafsen för att jag skriver negrer men jag bjuder på det. Ett tag skulle det heta svart, sedan färgad och sedan afroamerikan, beroende på vilket som var politiskt korrekt för tillfället. Förresten finns det inget nedsättande i epitetet neger.
När farmor låg på långvården var hon 97 och rätt snurrig. Jag reste för att hälsa på och det blev lite konstigt
”Dom sköt honom!” vrålade hon. ”Indianerna red in i byn på hästar och sköt honom. Och sen stal dom vår bil också. Och kylskåpet.”
Jag sa inte emot, men farfar dog faktiskt i cancer. Elaka tungor hävdar visserligen att han dog direkt efter att ha sett mig som nyfödd, men så illa kan det väl inte ha varit?
En gång rullade jag ut farmor i dagrummet. Där satt en liten gubbe och plirade med ögonen. Han nickade vänligt åt oss.
”Han där”, sa farmor högt och pekade, ”är inte riktigt klok!”
Jag rullade snabbt ut henne igen.
Nästa dag låg en farbror och skrek på hjälp i ett rum. Jag sprang dit och blev övertygad om att han var döende. Jag skyndade till personalrummet och ropade:
”Ni måste komma, en patient håller på att dö!”
”Menar du han på åttan så ta´t lugnt”, sa dom på lugn norrländska. ”Han har skrikit varje dag i sju år nu, å int´ har han dött än …”
Så där kan det vara. Min bäste vän Micke brukar säga:
”Pensionsförsäkringar, kyss mig. Har man tur så dör man inte före 60, men sen får man man får Alzheimer, hjärtfel och ont i arslet. Blir liggande någonstans där dom äter upp ens godis medan man kissar på sig. Nä, vi ska ha det bra nu istället!
Jag, lösningsorienterad redan då, tänkte fram ett system som vi borde införa istället:
Som nyfödd får du pension i 50 år. Du slipper jobba, ingen frågar vad du gör med pengarna. Men vid 50 är festen över. Du får inte en spänn utan att slita hårt. Möjligen en veckas semester per år, inte mer. Det blir till att leva på minnena och knega tills du dör.
– Nationalekonomiskt skulle det inte hålla, sa Micke. Dom flesta skulle ha kul som fan i 50 år och sen skjuta skallen av sig.
Kanske det. Och då skulle väl några politiker införa retroaktiv straffskatt på självmord.
Vilket är bäst? Att skjuta skallen av sig, eller vara en äventyrare som farfar och bli skjuten av vilda indianer i Smedsbyn? För inte kan väl farmor ha narrats om det där …?
Sens moral: Lev och njut!
