Det handlar om Hollywood, en Cheva, en misstänkt mördare och en mentholfimp. Verkligheten överträffar alltid dikten.
Av Dag Öhrlund, e-post: dagsinbox@gmail.com
Den var mörkblå med landå och soltak. Den kostade 21 360 dollar.
Det var en underbar dag i södra Kalifornien. Johnny Doer på Gledhill Chevrolet överräckte leende nycklarna.
“Have a nice day”.
När jag styrde hem mot Hollywood anade jag inte vilka öden som väntade.
Jag lät V 8:an släppa loss och smakade på namnet: Chevrolet Caprice Brougham. Jag döpte den till Generalen. En bil ska ju ha ett riktigt namn.
Vi upplevde många mil tillsammans. Stenar dunsade mot plåten när vi åkte genom slummen. Vi korsade öknar i Nevada, floder i Arizona och parkerade i neonsken i Hollywood. Vi jobbade och slet i tyst samförstånd.
Det blev dags att flytta till Sverige igen. Generalen följde förstås med.
En dag tuggade vi asfalt mot Sollentuna. I passagerarsätet bet chefredaktören för en herrtidning på naglarna. Han var nervös och jag upprymd, eftersom han givit mig det bisarra uppdraget att fotografera den misstänkte Palme-mördaren Christer Pettersson. Naken.
Redaktören hade hittat Pettersson på en bänk bland andra alkisar, och övertalat honom att ställa upp.
Det fanns en bestämd idé om hur bilden skulle se ut. Pettersson på björnskinnsfäll med en flaska champagne i näven.
Svetten rann i redaktörens panna när dörren öppnades. Pettersson klev in.
”Morsning”, sa han.
Pettersson rökte. Men Generalen var rökfri. Endast amerikanska parkeringsmynt och kolapapper hade legat i de kromade askkopparna.
Jag vände mig om för att säga till. Mötte Petterssons pepparkornsblick och insåg att det var fel dag att predika.
När vi gick in i fotostudion låg det en vit mentholfimp i höger bakdörrs askkopp.
Åren gick. Generalen var en trogen tjänare genom storm, sol och snö. Fimpen låg kvar. Jag funderade på att beställa en mässningsskylt som talade om att den tillhört Christer Pettersson.
Men det blev aldrig av.
Åratals slit med tunga kameraväskor straffade sig. Generalens stolar var för svampiga för min trasiga rygg. Dessutom skulle jag bli pappa och behövde en kombibil.En vinterdag insåg jag att det tyvärr var dags att ta farväl.
Jag hittade en köpare som haft chevor förr och drömde om att ha en igen. Vi gjorde upp pris. Jag försökte envist förklara det unika med Fimpen för köparen. Att den för länge sen skulle gjutits in i plexiglas, att den höjde Generalens värde både estetiskt och ekonomiskt.
Mannen såg besvärad ut, betalade bilen och åkte.
Efter fyra månader ringde han. Han lät generad, tvekade.
”Joo”, sa han till sist, ”Jag skulle vilja ta bort fimpen.”
Vi hade uppenbarligen olika uppfattningar om vad fimpen var värd, men jag var tacksam över att han ringde. Under högtidliga former återgick Fimpen i min ägo. För att fira bjöd jag mannen och hans fru på kaffe på Kungliga Djurgården.
Numera vilar Fimpen i en tändstickask. Jag letar fortfarande efter en firma som kan gjuta in den i plexiglas med den aktning som krävs.
När jag sitter och röker i natten, undrar jag om historien är slut. Eller kommer jag en morgon att finna att Generalen, brinnande av hemlängtan, står parkerad utanför mitt hus med nycklarna i?
