Det mullrade dovt när bomben detonerade några meter från den plats på varuhuset Harrods, där jag stått någon minut tidigare. Sex personer dog, 90 skadades.
Det dröjde innan jag förstod hur nära döden jag varit.
Av Dag Öhrlund, e-post: dagsinbox@gmail.com
IRA, den irländska republikanska armén, hade än en gång gjort en markering. Under helgen skakades London av nya hot och när jag skulle åka hem fick taxin ta omvägar eftersom city var avstängt på grund av bomrisken.
Året var 1983
Sex år senare, strax efter midnatt:
Sergeant Stacey Koon vid Los Angelespolisen stirrade kallt på mig.
”Om du åker nattskift med mig får du vara beredd på att se döingar. Vi är i helvetet nu.”
”Helvetet” var South Central Los Angeles, en smältdegel med tiotusentals gängmedlemmar, automatvapen, droger, rasmotsättningar, fattigdom och hopplöshet.
Koon hade rätt. När jag körde till mitt hem i ”säkra” Hollywood på morgonen, fanns det bilder på skjutna och döda människor på mina filmrullar.
1989
Jag höjer kameran mot Dustin Hoffman men ser att hans leende inte är som vanligt. Han ska just ta emot en Oscar som bästa manlige skådepelare för sin insats i filmen ”Rain man”. Men en av hans föräldrar dog strax innan utdelningen och sorgen lyser i hans ögon. Bredvid honom står en strålande Tom Cruise, lycklig över att filmen fått pris som ”Best Picture”.
Livet är märkligt.
Två år senare:
Jag springer för livet genom en av många favelas, slumområden utanför Rio de Janeiro, medan kulorna viner in i korrugerade plåtväggar bakom mig. Knarkkungen som regerade i favelan visste inte att jag var där för att göra ett reportage om en fattig flicka och hennes mamma, som låg döende på en smutsig säng i ett skjul.
Jag hade gjort intrång på hans revir.
Senare samma år vaknade jag upp på sjukhuset Karolinska. En bekymrad överläkare tittade på mig och sa:
”Jag är ledsen. Vi har begått ett misstag. Han som opererade dig missade ett gigantiskt diskbråck. Dina nerver i ryggen har varit avklämda alldeles för länge. Du kommer aldrig mer att kunna gå”.
Fyra år senare:
Med glädjefuktiga ögon håller jag min första dotter i famnen.
Jag står upp. Jag kan gå. Inte vackert men jag går. Det tog mig ett år men jag kämpade mig upp ur rullstolen.
Min dotter jollrar. Något av det vackraste jag hört.
Några år senare är jag pappa till ännu en underbar liten dotter. Jag ligger på intensivvårdsavdelningen på Danderyds sjukhus med kanyler instoppade här och där. En sjuksköterska tittar allvarligt på mig och säger:
”Du höll på att dö i natt. Din chef, din fru och din bäste vän var här. Du vrålade, kastade dig av smärta och golvet var fullt av ditt blod. Läkarna var tveksamma till om de skulle kunna rädda dig. Minns du ingenting av det?”
Jag skakar på huvudet. Hjärnan är märklig. Den har skyddat mig från det onda.
Naturligtvis kunde mina föräldrar inte föreställa sig det här, när de höll mig i famnen på Allmänna BB 1957.
Jag vet inte vad de trodde att jag skulle bli. Vad de hoppades på.
Men jag fick, som journalist, fotograf och sedermera författare, ett fantastiskt liv fyllt av otroliga upplevelser. Jag har rest och arbetat i 36 länder. Blivit publicerad i mer än 150 magasin över hela världen. Skrivit tusentals artiklar och tagit över en miljon bilder.
Och äventyret har bara börjat, känns det som.
Mina upplevelser, gamla och nya, kommer du att få läsa om i Svenska Magasinet.
Jag hoppas att du uppskattar dem.
