Tack vare min övervintring i Almuñécar och mitt beslut att ändra på mitt liv, företog jag en reducering av ägodelar och fann då anteckningsböcker om olika resor jag gjort. Detta väckte minnen men också starka känslor och jag bestämde mig för att skriva ett kåseri. Av Frida Hansson
e-post: farida392@hotmail.com

Detta är min Camino de Santiago – en inre rese och en vandring på 80 mil under sex veckor med fantastiska upplevelser och möten.
Varför gör man denna strapatsrika vandring? Varför utsätta sig för regn, lera, regnstormar i bergen, ont i höfter, ben, fötter som blöder och alla skavsår och annat ont?
Inte vet jag, men jag tror att alla har en personlig orsak och att vi ALLA blivit MANADE att gå Camino de Santiago. Vissa går den som en idrottsprestation att på snabbaste tid komma till målet, andra går den för att studera alla monument och kyrkor utmed Camino andra går den för att hitta något om sig själv. Efter att jag själv pratat med många pilgrimer från alla jordens hörn,(25 olika länder) har jag förstått att ALLA söker efter något men man vet inte vad det är man söker förrän man funnit det man sökte.. Jag såg flera glittra och skina av glädje när de berättade för mig vad de funnit, fast de inte visste vad de sökte. Men jag såg även människor som hade gått denna väg för att de trodde sig veta vad de sökte, men besviket insåg att de inte funnit detta.

Att jag gjorde denna vandring var att signalerna utifrån mig själv blev så starka att jag reagerade och insåg att jag för min egen skull måste vandra denna led. Först såg jag ett TV program om El Camino, intressant tänkte jag, sedan fick jag Shirley MacLaines bok El Camino-en inre resa i present, intressant och spännande tänkte jag, men sedan kom ett finskt TV-program om pilgrimsleden och den fick mig att vakna till och jag reste mig ur stolen och sa högt, det är ju denna vandring jag skall göra. Trots att jag under många år visst att jag en dag skulle vandra långt hade jag ingen aning om när och var.

SAINT-JEAN-PIED-DE PORT är startplatsen för Caminon och naturen påminde om Kopparhatten i Skåne med skogar och ojämn natur som bara gick uppåt. Där köpte jag också en karta med vandringsetapper, där hela vandringen skulle ta 30 dagar som jag egentligen inte följde utan gick i min egen takt och därmed tog vandringen sex veckor.

För min del var resans mål att tömma mig själv på det förgångna men det insåg jag först när jag satt i bussen tillbaka utmed Caminon till Vitoria (där jag skulle besöka en väninna innan färden fortsatte hemåt) Först kom känslan i hjärtat och en ledsamhet att lämna denna värld, för vägen har hela tiden varit i en annan värld. Varken det förflutna eller framtiden har existerat utan bara NUET.

För var meter, kilometer, mil som bussen tog mig tillbaka gjorde det mer och mer ont inom mig. Först var bussen ett stort monster som tvingade mig tillbaka till verkligheten, men efter hand blev det ett snällt monster som inte tvingade mig utan ömt förde mig tillbaka till nuet och framtiden. Känslan i hjärtat spred sig sakta mer och mer i hela bröstregionen och ner i magen. Jag slutade kämpa emot och då gjorde det mindre ont, för jag vet ju att jag måste tillbaka till mitt liv, mina vänner och min familj.

Jag skulle absolut inte göra om denna vandring inte ens om jag fick betalt för det, men jag skulle aldrig i livet vilja vara utan denna erfarenhet och alla upplevelse. Jag är avundsjuk på alla som har denna vandring framför sig … nya upptäckter och möten väntar på mig. Upplevelserna tar jag in i mitt hjärta men Caminon består för andra att uppleva…
Det har varit som att gå in i en annan värld, en annan dimension, där bara Caminon (vägen) och Nuet existerade. Att hela tiden vandra med böjd nacke (för att se var jag satte fötterna) kan ses som en vördnad och tacksamhet för att uppleva allt som skedde under vandringen. Att ha så fullständig kontakt med sitt inre och hela tiden ha en dialog med sig själv och sitt inre var helt fantastisk.

Legenden säger: År 813 i landet som kallades ”Världens ände” upptäckte eremiten Paio, Sankt Jakob den äldres grav. Jakob kom för att kristna norra Spanien. Han blev senare halshuggen i Palestina (44 e. Kr) men två av hans lärjungar placerade kroppen i en stenbåt som mirakulöst seglade vidare till den nådde på Galiciens kust. Där fortsatte den uppför floderna Ulla och Pardron för att till slut stranda på berget Libradon. Efter hand föll allt i glömska till den natten då en klar stjärna lyste upp på himlen och visade eremiten Paio var helgonet Jakobs sista vilorum var beläget.

Med denna legend är det inte så konstigt att aposteln Jakobs grav blivit en helig vallfartsort för kristna pilgrimer. En magnet lika stor som Rom och Jerusalem, drar Compostela pilgrimer till sig från alla världens hörn. Som pilgrim följer man pilgrimsmusslans tecken som visar vägen till Apostelns grav och altare Santiago de Compostela, denna 1000 år gamla stad är målet och belöningen för vandringen.