Tankarna gick genom mitt huvud idag när jag satt och njöt av utsikten från bilen. Ett fantastiskt gult landskap så långt ögat nådde berusade mitt sinne. Så otroligt vacker. Av Frida Hansson
E-post: farida392@hotmail.com

Tankarna gick till mitt Paradis i Spanien och hur man umgås med varandra där och hur man gör i Sverige. Måste allvarligt medge att det sociala livet är mycket mer i Spanien än i Sverige.
I Spanien vet jag att jag har vänner som håller ett öga på mig och ställer upp om jag behöver hjälp och det utan att jag måste fråga om hjälp. Saknar man någon en dag så frågar man vad som hänt med den eller den, och alltid är det någon som vet.

Detta märkte jag tydligt när jag blev sängliggande. Vänner ringde på dörren och frågade hur jag mådde. Telefonen ringde och en middagsinbjudan väntade som jag så väl behövde men inte orkade med. Då var det bara att ta hissen några våningar upp, äta och sedan inta sängen igen.

I Sverige håller man sig inom sina väggar och har nästan inga spontana träffar. Man ringer inte så ofta på andras dörrar i rädsla för att man stör. Oftast vet man inte ens vilka grannarna är.

Jag hoppas att jag under mina år i Spanien lärt mig att bli mer social. Jag tänker i alla fall jobba på att bli det. Läste någonstans: Är svenskarna världens mest ensamma folk? Där kom man fram till att 46 procent av hushållen i Sverige är ensamhushåll. Är det kanske så att när man blir ensam så drar man sig tillbaka? Får nog fundera lite över hur jag har gjort sedan jag blev solist.

Tror jag redan vet svaret, man drar sig tillbaka, blir lat, eller helt enkelt inte vill eller orkar företa sig något, utan låter tiden bara rinna iväg. För mig tog det nästan två år innan jag bestämde mig för att förändra och börja ta av livet igen. Dessa år var nog de viktigaste i mitt liv just då.

Jag blev nog inte direkt lat utan började förverkliga mina drömmar om resor och då var det inga snabba charterresor för att ligga på stranden i solen. Nej, jag gjorde en lista på vad jag ville uppleva och sedan satte jag igång att förverkliga resedrömmar.
Dessa inre och yttre resor pågick under tio år och var vävda in i varandra tills jag av en ödets slump hamnade i Almuñécar och hittade mitt Paradis. Det var då jag förstod att jag alltid letat efter något, men jag visste inte vad.
Jag visste bara att resandet var slut och nu skulle jag bo och uppleva nya saker. Att detta skulle innebära många nya härliga vänner hade jag inte en aning om.

Det var precis som när någon frågade: Vad söker du? Då brukar jag alltid svara: Jag vet inte, inte förrän jag hittat det, då vet jag. Jag har hittat det i Almuñécar. Kan bara inte med ord beskriva vad det är jag funnit, det är något som känns inom mig.

Konstigt nog blev det Spanien. Jag som så ofta hamnat i Spanien och hela tiden sagt: Jag som inte ens gillar Spanien, men tydligt är att det var Andalusien som drog och i Almuñécar skulle jag hitta mig själv.

Ja, jag är lyckligare i mitt spanska Paradis, men skulle aldrig lämna mitt Paradis i Sverige, därför tar jag det bästa ur båda världar. Hur länge? Det står skrivet i stjärnorna.