Efter många timmar på resande fot hamnade mina vänner och jag på en bar i Almuñécar i 26 gradig värme där vi intog cerveza och tapas. Efter några timmars avkoppling drog vi våra väskor till lägenheten som låg otroligt vacker framför havet. Här skulle vi tre tillsammans uppleva Almuñécar under en vecka innan vi skulle dela på oss igen. Av Frida Hansson
E-post: farida392@hotmail.com

Den ena vännen skulle åka hem, den andra stannade några veckor till. Jag skulle kolla hur jag skulle tillbringa min tid i Almuñécar som jag bestämt skulle bli sex månader. Massor av vackra blommor kantade vår väg, de är buskar i Sverige här är det stora träd. Hibiskusblommor stora som handflator och änglatrumpeter översållade som träd.

Hiss upp till elfte våningen, trodde vi, och provade nycklarna på den ena efter den andra dörren. Men ingen nyckel och dörr passade ihop, tills vi insåg att hissen stannat på våning sex trots att ingen tryckt på den knappen. In i hissen igen med packning och det hela och rätt knapp fick sig ett tryck och vi åkte upp till elfte. Men hissdörren öppnades inte utan hissen åkte ner utan hjälp från oss. Nu hjälpte inga tryckningar längre för hissen fick fnatt och åkte upp och ner till den plötsligt stannade med ett ryck.

Här satt tre damer fast, med bagage där rörelsefriheten var ungefär som i en sardinburk. Jag stålsatte mig för att jag inte ville visa och inte heller berätta för tjejerna att jag hade klaustrofobi. Blundade och gick in i min egen komponerande värld (meditation) där jag tog kontroll över min panikkänsla.

Tjejerna började nog också gripas av panik men den visade sig i att i den ena damen fall av att hon blev fnittrig. Den andra kämpade också emot och försökte se oberörd ut, vi spelade helt enkelt upp ett spel för varandra för att inte gripas av panik, kanske lite rädda att luften skulle ta slut.

Nästan panikkänsla uppstod och vi ringde på hjälp och en man svarade på spanska att vi skulle förklara problemet. Och jag som trodde att vännen som bott i Almuñécar under 15 år, från och till, kunde några spanska ord. Men ack vad jag bedrog mig. Hur i helskotta förklarar man att vi satt fast i en hiss på 11 våningen när vi inte kunde spanska. Ropade PANIK – KATASTROF och skrek adressen.

Han förstod och skulle skicka hjälp. Tiden gick och på spegeln och de på de rostfria väggarna och delbara dörrarna uppstod en dimma som i Lutzen. Svetten började rinna utmed våra ryggar och bara ben och jag kände paniken ville ta överhand.

Åtskilliga tryckningar blev det på SOS-knappen och hela tiden fick vi till svar: vi kommer om två minuter. Efter tio minuter kom svar: vi kommer om fem minuter. Efter 35 gastkramande minuter hörde vi äntligen röster utanför dörren och vår räddare öppnade dörren och drog upp oss ur hissen så vi kunde möta friheten. På darriga i benen och genomvåt av svett och med en huvudvärk inte av denna värld av alla obehagskänslor andades jag/vi äntligen ut.

Detta var mitt första möte med Almuñécar. Mycket hände på våning elva men inom en vecka åkte en av vännerna hem igen. Den andra skulle stanna några veckor till och jag bestämde mig snabbt för att leta upp en egen lägenhet. Hade absolut inget problem att hitta nytt boende, det tog bara några timmar och jag kunde flytta till eget boende närmare stadens centrum.

Efter två månader flyttade jag till en större lägenhet i samma hus med fantastisk utsikt över havet med många vackra solnedgångar. Här upplevde jag helt sagolika lugna månader – precis vad min själ behövde.